Blogg
Flugan
Jag använder inte kameran så mycket just nu. Jag känner mig ganska oinspirerad, och har lite svårt att slappna av. Så nu försöker jag tänka på vad som motiverar mig, och var jag känner mig trygg med kameran, i ett försök att hitta min drivkraft.
Just nu tänker jag på att fota i en grupp där jag hör hemma. Där jag är en av alla andra idioter. Där garden är nere, kraven låga, och stödet högt.
Inget av det betyder ju att resultatet, om vi pratar om bilderna, har en låg ribba att nå över. Tvärt om ser jag det som en miljö med plats att frodas.
Och det är där jag tänker på rollen som flugan på väggen. När jag i några intensiva dagar är den där typen med kameran, som när jag sänker den från ansiktet är en av alla andra -- vilket låter mig ta bilder jag inte annars kan ta. Det är en plats jag trivs på.
Jag känner att det är så mycket lättare att fota människor när de ser mig som en av dem. Lättare för mig, vilket i sin tur gör dem mer bekväma och öppna.
Jag vet dock att det finns de personer som kan ta dessa bilder trots att de inte är en del av gruppen som fotas. Logiskt vet jag att det är sant, men känslomässigt är jag inte lika övertygad. Här är det bluffsyndromet som spökar, och det är något jag sakta kämpar med att komma över.
Självklart vill jag inte ta dessa bilder över vilka grupper som helst, men när ett tillfälle dyker upp vill jag vara redo. Som det är nu försöker jag inte ens, trots att jag vill. Det håller mig tillbaka.
Jag kan den här fucking skiten -- jag ska bara övertala min hjärna om det också -- så jag kan le lika brett som Milf Hunter från Milano.