Klockan tickar sakta mot midnatt, men jag är inte klar med dagen än. Jag lånar lite av nästa dag till nu. Ingen utom klockan, och du, får något veta.

Jag vill berätta att jag är inne i en läsfas igen, efter att ha lyssnat mycket på ljudböcker de senaste åren. Nu lyfter jag orden från boken själv, och det känns underbart... och svårt att beskriva. Känslan förvånar mig lika mycket varje gång jag återvänder efter en period av läslöshet. Jag förstår inte hur jag lyckas släppa den -- läslusten. Men som mycket annat kanske det kommer i perioder. Kanske skulle den inte kännas så bra utan peroiderna ifrån den.

Utöver läsandet har jag även börja skriva, hyfsat regelbundet, i någon slags dagbok, journal, eller vad jag nu ska kalla det. En tom bok av papper, som det är meningen att jag själv ska fylla. Det kändes mycket svårt och konstigt i början, men nu skriver jag ganska hämningslöst, de gånger jag lyckas ge det den tiden jag känner att det behöver.

Som barn tror jag aldrig att jag hade en dagbok. Det närmsta jag tror jag kommer någon sorts dagbogsskrivande är de låga grundskoleårens augustiövningar "Mitt sommarlov". Så jag fasade dem; så jag inte förstod dem. Och så skulle en rita något också, i den övre tomma halvan av det för övrigt randiga ark av dubbel radbrytning.

Jag vet inte vad jag skrev om, men jag har vaga (kanske konstruerade) minnen av att det var viktigt att jag gjorde rätt, och att göra rätt var att leva upp till förväntningar, vilket i sin tur innebar att skriva om hur bra sommaren var -- och även om jag hade svårt att komma på någon sådan stund -- skriva om hur kul jag hade haft det.

Senare, som vuxen, har jag gjort några försök att börja med dagbok, men det är inte förrän nu, när jag förstår att det inte handlar om att skriva om hur bra allt är, som det går lättare att vara en av dem som sätter ord på papper.