Jag vaknade, har gjort kaffe, och känner ett behov av att skriva. Det här är något som först egentligen var tänkt för dagboken, men idag kände jag inte för att skriva för hand. Vet att det är ovanligt att jag skriver sånt här på datorn.

Jag kunde ta den bärbara från skrivbordet och sätta mig på balkongen, och mot mina förväntningar kunna börja skriva utan att känna att datorn är för mycket "jobb".

Datorn, framför vilken jag spenderat (typ) hela mitt arbetsliv, och det mesta av mitt privata. Gymnasiet gjorde aldrig datorn för betingad med tråkiga saker, för jag var så långt före (eller ja, åtminstone någon helt annanstans) med egna grejer, mot vad som hände i klassrummet. Detta på IT-Gymnasiet. Allt jag gjorde (vid datorn) då var alltid mer för min egen skull, för min egen nyfikenhet, än för någon annan. Alltså inte att jag gjorde allt skolarbetet med glädje och bravur, utan snarare alla icke-skolrelaterade grejer jag gjorde.

Vad jag gjorde vid datorn var så mycket mer intressant än det skolan erbjöd. Jag satt med Gentoo och Slackware, FVWM, xmonad, PHP, MySQL och bash. Om inte de sakerna säger dig något gör det inget. Det var även då, under skolgången, jag lärde mig Svorak, en svensk variant av tangentbordsuppsättning som är minst sagt ganska olik QWERTY. För att vara tydlig betyder det att alla tecken på tangentbordet är omkastade, av ergonomiskäl. Jag använder den än idag. Jag känner inte många andra som gör det. Nördfaktorn är hög.

Det blev här viktigt för mig att göra saker perfekta. Perfekta enligt min uppfattning av perfekt alltså, och om jag misslyckades med det mådde jag dåligt.

Jag vet inte hur länge jag haft någon sorts perfektionism och kontrollbehov. Det är svårt att se mig själv utifrån, speciellt bakåt i tiden. Dessa egenskaper är jag inte det minsta stolt över. Inte idag. Kanske kan jag se dem i mer positivt ljus någon gång i framtiden.

Efter gymnasiet gick jag två år på en skitskola som heter Nackademin, och sen har jag jobbat, för det mesta som IT-konsult.

Jag skriver en hel del om skolan här av en anledning: Jag fick nyligen besked att jag blivit antagen till den utbildningen jag sökt. Om några månader, i slutet av augusti, ska jag börja i skolan igen. En tvåårig pedagogutbildning i ämnet Levande verkstad. En undebar sorts konstflum som jag är säker på kommer vända ut-och-in på... så sjukt mycket. Nu, efter 10 år i arbetslivet, känner jag mig mogen att gå i skolan igen. Eventuellt mogen för skola för första gången.

Med konstflum menar jag idéer som kan kräva ett ganska öppet sinne för att ta emot och acceptera. En skola som motsätter sig kritik och betygskalor, men som starkt värderar personlig utveckling. Inga "likes" och poäng, men mycket uppmuntran, på något annat sätt. Jag kommer nog kunna beskriva detta närmare efter att jag faktiskt börjat utbildningen. Men om något så känns det grymt konceptuellt, och är det något jag är svag för så är det det konceptuella.

Vi kommer jobba med att teckna, att måla, med lera, och allt möjligt. Allt det är helt nytt för mig. Och drama, men exakt vad det innebär vet jag inte. Jag har länge drömt om drama och teater, men inte vågat leva ut något. Jag har fotat i typ 10 år men aldrig skapat med händerna. Åter igen inte för att jag inte velat, utan för att jag inte vågat, och inte haft en plats och stöd att göra det.

Typ allt arbete kommer även ske i grupp, vilket är helt nytt för mig. Jag har så länge jobbat ensam. Både med foto, som ofta är en ensamsport, men även i jobbet.

Jag tror de här två åren kommer släppa många hämningar, och jag är övertygad om att det kommer vara med mig livet ut. Jag tror också det här är en plats där jag kommer kunna arbeta bort, eller lära mig att bättre hantera, egenskaper som kontrollbehovet och perfektionismen jag nämnde tidigare.

Att förväntningarna är höga är jag först att medge, men de är inte ogrundade. Och om jag inte finner det jag söker där så är det ett steg i rätt riktning.

Jag ser så mycket fram emot hösten.