Jag vill att den här bloggen handlar om skapande, och den skapandeprocess jag vill prata om är min egen. Jag vill att det ska vara en sorts dagbok. Men det är svårt när jag känner att jag inte skapar så mycket, åtminstone inte bildmässigt.

Den här veckan har jag ängnat väldigt mycket tid till att läsa; jag är tusen sidor in i en rymdopera och har -- och det här är lika roligt som dumt -- blivit torr om tumfingertopparna och flagnar av allt bläddrande mellan sidorna. Jag har läst ganska mycket över lag det senaste året, men för det mesta på en ebokläsare. Jag har blivit ovan vid att bläddra så mycket i torrt papper. Ett dumt slags ilandsproblem jag inte tidigare kunnat föreställa mig. Fantastiskt.

En annan sak från veckan: Jag ett ryck och började med en sak jag velat göra i månader, om inte längre. Jag har en inbyggd garderob i lägenheten som jag inte kunnat utnyttja så väl. Den har bara haft två små hyllor och en galgstolpe. På golvet har jag mest ställt in saker på måfå. Jag har bott i den här lägenheten i tre år nu, och det är inte som att jag har för mycket förvaring för alla mina småprylar och spridda intressen.

Jag har alltid varit rädd för att göra saker jag aldrig gjort förut, eller saker jag inte vet hur jag gör. Jag vet inte hur en river väggmonterade hyllor. Jag vet inte hur en spacklar och målar och framför allt sätter upp (eller i detta fall till och med bygger) nya hyllor, och får dem på plats.

Och det är precis det jag börjat göra. Jag har en skiss på nya hyllan (så enkelt gjord som möjligt), jag har sågat upp delar till den. Jag har varit orolig över hur mycket varje hyllplan får belastas utan att hyllan rasar, men har tänkt fuck it, och att jag förmodligen oroar mig i onödan. Jag har rivit ner de gamla hyllorna, och bara tänkt ett steg i taget. Sak samma hur fula märken det blir i väggen av de gamla spikarna som går ur -- det är ett framtida bekymmer. Det löser sig.

Jag har hela tiden försökt anamma Pippi Langstrumps "Det har jag aldrig gjort förut, det kan jag säkert".

Jag har köpt putsbruk, och täckt i de värsta hålen. Jag har spacklat och gjort det jämnare. Och det har gått helt okej. Ingen har dött. Inga väggar har rasat. Inga grannar har kommit förbi och varit arga för att jag väsnats. Ärligt talat har de säkert inte märkt något alls.

Jag har inte fotat något av det, och jag vet inte om jag kommer göra det heller. Att ta bilder är fotande, och det där byggprojektet har inget med fotande att göra. Det är vad jag tänker just nu iaf, och jag vill inte att de sakerna beblandas just nu.

På tisdag fortsätter projektet, efter den här långhelgen hemma hos Emelie. Jag tror jag bestämt mig för att spackla hela putsväggen för att få en mindre knottrig yta, och sen måla allt mörkgrått.

Det kommer nog bli fint. Och det känns bra att skapa något med händerna.