BP059683.jpg

Jag glömde. Sent i fredags förra veckan insåg jag att fredagen hade kommit och gått, och att jag inte hade skrivit något. Jag hade på kvällen reagerat på att det var fredag – jag såg någon gå med en plastkasse från Systemet, i korsningen där på Ringvägen, och jag tänkte att just det – det är fredag. Sen glömde jag allt det skulle kunna innebära. Jag tänkte på annat.

När jag senare insett att jag inte skrivit något här, så bestämde jag mig för att det fick lov att vara okej. Det får bli en veckas glapp.

Jag vet inte vad jag skulle ha skrivit om riktigt heller. Antar att jag borde nämnt The Expanse, eftersom jag nämnde det i inlägget innan. Kanske något om värmen igen. Om skärgårdsplaner (se bilden ovan). Inget speciellt, och allt.

Men nu blev det om The Expanse. Jag började skriva lite och lyckades inte sluta. Kanske blir så när en spenderat tid på att läsa 3600+ sidor av något under bara tre veckor.

The Expanse

Jag har aldrig gillat att kolla upp filmer och böcker innan jag spenderar tid med dem. Kanske inte alltid sant, men jag känner inget behov av att läsa baksidan av böcker innan jag tar mig an dem, eller se trailers för filmer. Jag brukar rent av undvika de sakerna. Oftast brukar jag redan ha något annat som gör mig intresserad av verket.

Så, naivt, avsiktligt oinformerad, trodde jag att de sex böcker i The Expanse-serien utgjorde hela serien, men så var det tydligen inte. Jag förväntade mig ett avslut, men fick inget. En sjunde bok är tydligen på gång.

Just nu känns det som en evighetsserie, och det gör mig otaggad. Jag vill ha något med en början och ett slut. Jag har redan sett vartenda avsnitt av Star Gate, där det typ var samma sak. Snälla, skapare, gör något nytt istället.

Dock vill jag vara tydlig med att jag fortfarande är nöjd med att ha sett Star Gate, och ska nog se om SG-1 snart igen.

Ljusets hastighet

Det är intressanta böcker, men jag vet inte om det är böcker jag vill läsa igen. Jag tror det jag finner så fascinerande med dem är en ganska enkel sak: Inget - varken rymdskepp eller information - kan i böckernas verklighet färdas snabbare än ljusets hastighet.

Detta betyder att om någon befinner sig en ljustimme från en annan person så tar det en timme för dem att skicka ett meddelande till den andre. Och sedan en timme igen för att ett svar ska komma fram. Det är omöjligt för dem att veta något snabbare än så.

Detta kanske låter banalt, men det är något som i de flesta scifi-verk arbetas runt med Warp Drive eller subspace communication. Inte att de som gör så gör fel, men det är intressant att de här författarna bryter mot normen. Inte att de är först att göra det på något vis, men det känns ändå lite ovanligt.

Det är en intressant sak som kommer utifrån en arbiträr (för att vara science fiction) och “självhämmande” (och av författarna utvald) begränsning.

En annan jag vet som gör det är Alastair Reynolds med Revelation Space, som i de böckerna leder till massa andra häftiga saker.

(Nedan kommer några milda spojlers utan så mycket detaljer.)

Det om ljusets hastighet är nog det som fått mig att läsa vidare, trots att det kanske inte är så mycket annat som tilltalar i serien. Karaktärerna utvecklas sakta, hur deras perspektiv används görs bra, men det mesta är ganska platt, och när en viktig karaktär går bort så känner jag inte att mycket förlorats. Det är bara en sak som hänt. Jag känner mig inte investerad.

Representation

Då det är lättare att skriva om saker som stör en…

När det kommer till representation (som genus, hudfärg, eller klass) så görs det ganska klumpigt. Klassbiten har jag svårare att beskriva, men det finns fler viktiga kvinnliga karaktärer i roller som inte är till för att en manlig huvudkaraktär ska bli kär i dem, och många kvinnor har samma roller som männen. Dock blir jag osäker på om böckerna faktiskt klarar bechdeltestet, men det är åtminstone inte lika uppenbart misslyckande som i de flesta andra serier.

Det finns även karaktärer med bland annat afrikansk och asiatisk härkomst, men de introduceras typ alltid som “och här är Karaktär Karaktärsson som har väldigt mörk hud”, men kanske en eller två gånger beskrivs en vit karaktärs hudfärg. Hudfärgen tillför aldrig något – den betyder aldrig något mer. Jag tror det på sätt och vis är bra att de tydligt har med olika karaktärer, men när det görs på det där sättet så bidrar det bara till vithetsnormen. “Om du inte är vit är du ett undantag”, vilket är problematiskt. Och oerhört tröttsamt.

Jag tror inte det finns någon transperson eller ickebinär karaktär i böckerna alls. De homosexuella par (mest lesbiska kvinnor, men även några färre manliga par) som nämns bara… ja, nämns. De behandlas i böckerna precis som hetronormativa par, enligt hur jag tyder texterna. Även några av de paren som nämns har barn.

Språket, och TV-serien

Det finns tre primära grupper i världen i boken. Jordens befolkning (överklass), Mars (militärt fokus, kanske medelklass) och “The Belters”, de som bor i rymden på rymdstationer, mest runt astreoidbältet, som en utnyttjad arbetarklass, främst utnyttjad av Jorden.

I böckerna, och tydligare i TV-serien, så pratar bältfolket “Belter creole”, vilket är en blandning av massvis av olika språk. I TV-serien låter uttalet för mig väldigt afrikanskt (jag skäms, jag önskar jag kunde vara mer specifik), men typ 95% av alla som talar det är vita.

Jag vet inte vad det betyder, om något, men det ger mig en olustig magkänsla.

Jag önskar jag kunde göra en bättre analys av detta, men jag känner mig inte mogen för att mer än att ta upp frågan.

Källan

Som en mycket vit priviligerad mestadels cis-man, även om jag länge varit normkritisk väldigt länge, är jag absolut inte den som ska ha “den definitiva analysen” av något av det jag nämner ovan, men då jag är den enda jag vet som läst de här böckerna så kände jag att jag ville dela med mig av vad jag uppmärksammat i dem.

Om du vill veta mer om problematiken jag försöker ta upp ovan, så lyssna på de som tillhör de utsatta grupperna istället för mig. Exempelvis genom att lyssna på den amerikanska podcasten Code Switch, eller den svenska podcasten Raseriet.

Varför tar jag upp det här?

Det här är främst en blogg om skapande. Jag anser att en som skapare måste (försöka) förstå sammanhanget en skapar något i.

Om den person du försöker illustrera (kanske en karaktär i din bok) tillhör en grupp du inte tillhör så är det (ofta) svårt att rättvist representera dem. Vad som gärna händer är att den gruppens stereotyp istället används, och personen blir orättvist representerad.

Detta leder till att fördomar cementeras och att de personer du försöker inkludera istället aktivt exkludera

Det här är ett stort ämne, men jag tror att det bästa en kan göra är att lära sig mer om den grupp en försöker inkludera, typ genom att ärligt lyssna på folk som tillhör den gruppen, och inte göra så mycket antaganden.

Jag har inte själv stått inför såna val (jag tror det är sant?), men jag har länge varit nyfiken på att försöka skriva en längre fiktiv text om flera personer, där personers utseende aldrig beskrivs, där namn inte är avslöjande, och där könsidentiteter/könstillhörigheter aldrig nämns.

Jag kan inte tänka mig att såna texter inte längre finns, men det låter som en intressant övning.

Allt detta gör ju saker mer komplexa, men själv gillar jag komplexitet och problematisering, och jag tror mer förståelse leder till av-polarisering och mer nyansering, och allt det tror jag är av godo.