Klockan halv fyra i morse, smått förvånad, upptäckte jag vad klockan hade blivit. Helt fast i ett nytt spel jag hittat. Ett pusselspel med en programmeringsvinkel, men arbetet de har lagt runt det grundkonceptet är halva nöjet.

Första gången du startar spelet möts du av några ord som beskriver hur du alltid drömt om att designa inbyggda system, men hur du i västvärlden har problem att hitta arbetsplatser där du får jobba med sånt – och därför har du nyligen flyttat till Shenzhen i Kina, och du har precis börjat på ditt nya jobb.

Efter introt möts du av en smått futuristisk skrivbordsmiljö med några ikoner på skrivbordet, och en av dessa är till en sorts mailklient, och det är via denna du kommer till dina pussel (“uppdrag”, eller “banor”, vad det nu ska kallas) som alla kommer till dig via mail från chef och kollegor.

Jag diggar detta. Inte för att det ska kännas som att vara på jobbet när en är ledig hemma, utan för att de gör något kreativt av något som annars för det mesta inte ens ges en tanke. Om menyerna är en transportsträcka, varför inte göra den till en del av spelet? Helt plötsligt är jag direkt i spelet när jag startar upp det, istället för i en onödig mellanmeny. Känns det som, iaf, men sanningen är ju att det är både och samtidigt.

Angående mailen så behöver aldrig själv svara på något mail eller så, det kommer bara nya mail och nya konversationer när du blivit klar med de uppgifter du fått. Grunden till alla mail är också ett tillfälle de tagit att göra något… ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns inte som att jag sitter och väljer banor i en meny här heller, även om det är precis det jag gör.

Och mailen, till skillnad från det egentliga gränssnittet (den skrivbordsmiljö en har presenterats med) som är väldigt formellt och företagsmässigt gjort, så är det i mailen som andra personligheter dyker upp, och det är kul att jag redan nu kan kunna gissa vilken av alla kollegor som skickat mig mailet utifrån hur de alla uttrycker sig.

Allt det här låter säkert ganska torrt, men mailen är ganska korta (typ så korta de kan vara), och alla som mailar dig känns som genomtänkta karaktärer.

En liten bit in i spelet får du också ett mail från din chef om hur han vill att du och dina kollegor ska testa ett spel hans dotter skrivit, och komma med feedback. Det är en variant av patiens, fast med tre färger (grön, röd, svart) och kort med talen 1-9, plus några extrakort.

En får inga vidare instruktioner (några mycket korta), och när en kollega mailat och skrivit att det kanske vore bra med en ångra-knapp så svarar chefen spydigt och charmigt med “It’s not that hard”. Men det tog en stund att fatta hur det funkar, och vissa misstag gör att det inte går att lösa. Då är det bara börja om.

Det… det är ett minispel i ett spel, som egentligen inte har med huvudspelet att göra, men det är en fantastisk paus från det andra (som är ganska krävande och stundvis väldigt frustrerande, att skriva assembler med många begränsningar), men det är en mycket bra påminnelse om två saker; Att ta pauser, och att testa sig fram och börja om när det inte funkar.

Det är inget mer med det, och de presenterar det på ett otroligt snyggt sätt.

Det finns att köpa på GOG.com för lite över en hundralapp.