Jag skulle säga att jag har många bollar i luften samtidigt, men jag vet inte hur sant det är. Vet inte hur tråkig den här liknelsen är, men det är snarare så att jag har många bollar men de flesta ligger och vilar på marken. Jag jonglerar bara med några få åt gången.

Härom veckan var jag på en kort kvällskurs med Skrivsprånget. Vi var ett dussin personer plus de två ledarna, och vi spenderade det mesta av tiden i en stor cirkel av stolar.

Jag har under det senaste halvåret och lite till genom skolan starkt bearbetat min prestationsångest (genom aktiva övningar och metoder skolan jobbar med), men har haft svårt att översätta den sakta men säkert vunna tryggheten och friheten till skrivandet. Den här kvällen med Gunilla och Eva hjälpte till att knyta ihop några spretiga idéer jag haft till något mer konkret.

I skolan har vi i stort sett alltid förövningar när vi introducerar nya övningar eller ämnen, och för det mesta av tiden jobbar vi i grupp. Vad vi gjorde den här måndagskvällen var att föra över samma idéer till skrivandet.

Det är ganska enkla saker, men som så mycket annat är saker så mycket mer självklara i efterhand än i förhand, och stor eloge till ledarna som lyckas förmedla övningarna och leda gruppen på ett så bra sätt.

Skrivandet kräver precis som allt annat skapande uppvärmning. Att få hjärnan att tänka i rätt banor. Att få händer och kropp att hitta en trygg hållning. Att kunna slappna av och att försöka hitta flyt. En mycket viktig hörnsten i detta är att inte kritisera sig själv så mycket i början av processen, för då kommer en ingenvart alls. Det är fruktansvärt lätt att vara för hård mot sig själv.

Så, bara skriv. Skriv. Läs inte vad du skrivit. Skriv och fortsätt skriva. Skriv vad som än dyker upp. Repeterande ord gör inget. Originalitet är inte viktigt. Härma. Skriv samma sak igen. Skriv en association till vad du skrev nyss. Skriv om pennor eller om papper, om pappersflygplan och högstadiets mattelektioner. Skriv om en lärare eller att kasta kula på rasten, eller hur du liksom jag kanske inte förstod hur en skulle tag hand om en Tamagochi. Bara skriv i fem minuter, eller så länge du behöver.

Hitta en bild, eller tag en bild, vilken som helst, och skriv om hur det som händer i bilden kunde ha hänt. Eller vad som händer sen.

Ta några ord, från var som helst, så som "en humlas ränder", och skriv vad som helst om det. Se vad som dyker upp. Dessa papper kan kastas när du är klar, om du inte finner glädje eller inspiration i dem. Det är bara uppvärmning. Det finns inget rätt eller fel.

Vi gjorde även några gruppövningar, dels att vi läste upp några av de kortare sakerna vi skrivit under uppvärmningen. Ingen kommer skratta åt dig när alla delar halvslarvigt ihopslängda tvåminutersgrejer där alla i gruppen blivit tilldelade ett så strikt format. Du kommer inte dö. Släpp ångesten (lättare sagt än gjort). Det här är dock något som kanske inte funkar lika bra på det allmänna internet, folk är i regel så mycket taskigare där än i möten i köttrymden.

Vi skrev även dikter. Alla fick varsitt papper med början på en mening nere i ena hörnet, olika meningar på varje papper, och uppdraget att avsluta meningen så fort och spontant som möjligt. Sedan vek en undan det en skrivit och skickade vidare pappret till den som satt intill. Efter det fick vi några minuter på oss att läsa igenom det papper vi hade inför oss i slutändan, och ombads välja ut 5 av raderna att läsa upp högt i valfri ordning. Vi fick lite frihet att formulera om vissa saker så det skulle flyta på bättre att läsa upp. Här är det jag läste upp, skapat av hela gruppen:

I mitt inre rum är jag hemlighetsfull
I mitt inre rum är både dörrar och fönster öppna
I mitt inre rum har jag kanske låtit för många klampa runt.

I mitt inre rum så är jag Hermione Granger i Harry Potter,
och i mitt inre rum finns plats för sju varelser till.

Och det här gör mig så glad. Det är så enkelt och inte alls så farligt som en kan känna i början.

Jag försöker komma ihåg att följa de här reglerna. Att värma upp, att inte kritisera under skapandeprocessen, att påminna mig själv om att det inte handlar om liv och död. Det här för mig också tillbaka till alla mina bollar - jag målar akvarell, jag försöker måla med akryl, jag kladdar med färg på textil och gör screentryck, jag tecknar med blyerts, jag sitter med gitarren i famnen i soffan när jag tittar på TV-serier, jag försöker lyssna på musik. Jag bakar bröd, jag syr med min nya fantastiska symaskinen. Jag försöker skriva. Men jag gör bara en eller två saker åt gången, och under tiden jag gör en sak glömmer jag bort hur jag gjort med en annan sak.

Men det gör inget. Målet är ändå inte att vara bäst på allt så fort som möjligt. Målet är att finna någon sorts ro. Allt annat positivt är bara lyckliga tillfälligheter.

Jag ska med detta försöka uppdatera bloggen lite oftare. Det är ju faktiskt ganska kul att skriva.