Klockan är 23. Typ.

Jag kan inte sova.

Om några få timmar så kommer taxin, och det är dags för mig och min klasskamrat Jessika att bära ner våra väskor och hoppa in i bilen där Dara vid den tiden väntar. Vid den här tiden imorgon, däremot, har vi landat någonstans jag inte hade föreställt mig att jag någonsin skulle sätta en fot.

Inte att det är något jag varit emot. Jag har bara inte i mina dagdrömmar sett mig vandra en stig som skulle leda dit.

Jag kan inte säga att jag vet så mycket om platsen vi ska till, men jag har lärt mig mycket det senaste året. Jag har lärt mig några ord på Sorani, jag har lärt mig en del av konflikter och kulturen, men har egentligen inte, på egen hand, pluggat på så mycket som jag kanske borde ha gjort. Men jag vet vad jag saknar. Jag behöver uppleva det här först, för att senare kunna läsa på och sätta saker i en kontext jag är mer bekant med. Att läsa på nu känns bara abstrakt och overkligt.

Det det här äventyret handlar om är att vi ska vara lärare. Vi ska på vår första långpraktik. Tre veckor, tre klasser, och tre dussin elever på en konstskola i Erbil i Kurdistan. En plats jag det senaste året lärt mig att jag verkligen skulle vilja se. Och nu åker vi dit med ett syfte.

Bilden jag har av skolan nu är att den är prestigefull, och att eleverna förväntas jobba nästan uteslutande på egen hand. Jag föreställer mig att de är mycket duktiga på det tekniska, trots sin unga ålder av 16 - då skolan har intagningsprov - och att verksamheten är något ovanlig i området. På dessa sätt tror jag inte det här skiljer sig mycket från många konstutbildningar på högre nivå i Sverige.

Här kan det ju också vara ett tillfälle att säga att jag inte har gått en traditionell bildutbildning i Sverige heller, så om jag här delar med mig av mina förutfattade meningar om skolan i Erbil så kanske jag ska vara ärlig och påpeka att jag har en hel del förutfattade meningar om samma sorters utbildningar i Sverige också. Jag vet inte vad som faktiskt händer där, jag kan bara utgå ifrån vad jag har fått för intryck av de skolorna och av de elever jag mött som gått de utbildningarna.

Det allmänna skolsystemet i Erbil har jag också förstått är ett arv från tiderna av brittisk kolonialisering, så även om den här skolan är långt borta så kan den ha flera gemensamma influenser med våra i Sverige.

Oavsett; jag känner att jag nästan svamlar. Vad jag egentligen vill skriva om är att ser otroligt mycket fram emot de kommande veckorna - och ta reda på hur de verkligen kommer utspela sig. Jag är nyfiken på om vår planering fungerar, om deltagarna finner det nöje i vad vi vill dela med oss av, och hur många av mina fantasifulla scenarion jag målat upp i förhand visar sig handla om något helt annat än vad jag föreställt mig.

Det finns bara ett sätt att tar reda på det. Om några få timmar kommer taxin. Jag kan knappt hålla mig.

Det kommer fler uppdateringar om det här.