Wow. Var ska jag börja. Två så fantastiska dagar och så mycket har hänt.

Jag börjar med igår, antar jag, och tar det i ordningen saker dök upp. Men jag har så mycket jag vill skriva om. Jag hoppas jag hinner få ner allt här och att jag inte glömmer för mycket.

Vi hade vår första dag i praktiken igår. Planen var att vara på skolan klockan 08 och förbereda allt, men tyvärr gick inte det. Amir, som jobbar på skolan och ställer upp på många saker - bland annat att skjutsa oss de flesta dagarna - kunde inte komma tidigt nog för det. Men när vi satt och planerade (eller snarare dubbelkollade planeringen och gick igenom saker) så sa Dara att det fick vara okej och "we cant control time" (vi pratar så många språk här). Typ slutdiskuterat alltså, men på ett bra sätt.

Det är nog en sak som beskriver den här platsen och mentaliteten en hel del. Inte att folk är sena ofta eller något, det är inte så jag menar, men helt enkelt att vi gör så absolut gott vi kan, och det finns ingen mening med att älta det, eller försöka förändra det vi inte kan kontrollera. Så vi släppte det.

Vi kom till skolan typ tio över åtta, bar upp alla grejer (vi fick hjälp av elever som gladerligen ställde upp), sopade golvet (en elev sprang iväg och fixade de grejerna), fixade vatten för vårt målande (annan elev som fixade det, ja) och en bunt kontorspapper (åter igen, en elev), och andra småsaker vi behövde.

Vi ställde i ordning rummet, och välkomnade in de nyfikna eleverna. Vi satte oss i en cirkel (något jag inte tror de gjort på det här sättet, åtminstone inte i skolan) och skickade runt maskeringstejp och pennor för att skriva sina namn och sätta på bröstet. Till vår glädje skrev de med det latinska alfabetet och inte det kurdiska/arabiska. Sedan berättade vi kort om oss själva och om skolan vi kommer ifrån. En kort version. Bauhaus 80 år sedan, tyskland, USA, Adelyn, Sverige i 50 år, och... kanske nu Kurdistan.

Vi berättade om metodiken, att vi skapar i grupp, och att det är fokus på processen att skapa och inte på slutprodukten. De har aldrig skapat i grupp förut. Ens idén var främmande för dem. Det, som så mycket annat som händer här, är åtminstone min tolkning av det, då jag själv inte förstår allt de säger utan att det går via Dara som översätter. Dock är det svårt att hinna översätta allt, och självklart kommer vissa saker bli missförstådda och förenklade då det är så mycket som sägs.

Vissa saker är dock hemskt lätta att förstå. Alla elever har haft ordentligt kul. Men mer om det senare.

Vi tog även lite regler, som att det här är ett öppet rum. Att alla ska få prata. Vi sa att deras raster kommer bli lite annorlunda (vilket de hade noll problem med), och att vi har praktik - att vi bland annat är här för att öva - att det här är en del av vår utbildning. Vi kommer att fota och filma, och att om någon har något emot det så är det bara att säga till.

Angående avbildning; Ingen har hittills sagt emot, men vi försöker läsa in det på många sätt, och vi kommer att prata mer om det här senare. Men det är svårt, på sätt och vis. Maktposition, och så vidare. Jag vet att det (inte alls omotiverat) typ blivit tabu att lägga ut bilder av elever i svenska skolan, men med mina år av fotografi och att fånga folk jag interagerar med i alla möjliga situationer så känns det som att så mycket om det jag vill berätta om Levande verkstad försvinner om jag inte kan också kan visa personen som skapar och presenterar.

Det är inte helt oproblematiskt, men... ja, det är något jag gärna samtalar om.

Oavsett. Vi började på riktigt. Vi tog en runda, och började rundan med oss själva. Alla skulle säga tre saker - sina namn (som de som sagt också har på tejpbitar på bröstet), något de är bra på eller någon hobby de har förutom måla/rita, och deras favoritfärg för dagen.

Den av deltagarna som satt först på tur var avhållsam och ville inte börja, så vi bollade ut frågan till gruppen om någon annan kände sig okej med att börja istället. Vi fick en frivillig, och allt flöt på.

Efter det hade vi vår första förövning. Vi körde en klassiker: snabbporträtt. Dara förklarade för eleverna (som fortfarande satt i cirkel - vi öppnade upp cirkeln lite för mig och Jessika) om vad det fanns för regler; Hitta en person, rita av varandra, ~30 sekunder, och du får inte titta på pappret.

De tyckte det lät vansinnigt och skrattade, och så demonstrerade jag och Jessika när Dara agerade timer. Efter vi snabbt skissat skrev namnet på den vi ritat av på samma papper som snabbporträttet, och bytte papper med varandra. Sedan visade vi - stolta - upp våra porträtt för klassen, och alla skrattade.

Då jag skriver allt detta efter att ha gjort precis samma dagsschema med en annan klass (grupp 2 av 3), så kan jag avslöja att vi ändrade lite saker idag mot igår. Igår blev det lite kaos här. Folk hade svårt att hitta någon annan att rita. Jag vet inte exakt vad som hände då jag var mitt uppe i det själv (vi som ledare är också med och ritar deltagarna och blir ritade av dem - det här är viktigt). Idag fick folk gå runt fritt utan en gemensam klocka och det flöt på mycket bättre, och övningen gick smidigare. Alla hade kul båda gångerna. Många härliga skratt.

Sen satte vi oss i cirkel igen. En lite mindre cirkel den här gången, så vi kommer varandra närmare. Vi bad alla leta upp två bilder bland de ~16 porträtt de hade av sig själva (alla hade ju ritat alla andra), och leta efter en som visar hur de kände sig när de vaknade i morse, och en om hur de vill se sig själva när de går ut om några år. Vi tog ett varv, och alla fick visa upp båda två. Alla hade kul. Det var bra gemenskap.

Sen pratade vi lite om varför vi gjort den övningen, och vad de gillade med den. Vad de tror att den kan hjälpa med i grupper. Vilka grupper den kan tänkas användas i. De sa massa bra saker som jag inte tänker avslöja här - om du inte gjort övningen så rekommenderar jag att du söker upp någon som kan tänkas hålla den med dig och uppleva det själv istället. Hehe.

En sak kan jag dock avslöja om den, och det kommer jag till lite senare när jag skriver om reflektionsrundan vi avslutar dagarna med.

Sen tog vi rast, 15 minuter (fast det visade sig att vi behövde närmare 20-30 minuter, rättat till dagens schema).

När de kom in igen så hade vi förberett nästa övning - Zengiri Dabbaba - eller som den är känd i Sverige - Löpande bandet. Zengiri Dabbaba är en referens till larvfötterna på stridsvagnar. Det är arabiska egentligen, men är en vanlig term i kurdiska. Det är Daras översättning som jag och Jessika också står för, och det har verkligen gått hem hos eleverna.

Vi hade 5 plastbord (typ klassiska utomhusmöbler) som tyvärr har benen för tätt ihop för att göra en typisk Löpande bandet (där båda ändarna ska sitta ihop och bandet löper längst med undersidan av bordet - som en maskins larvfötter), så istället fick vi kompromissa med att samla allt papper på golvet i ena änden, men det fungerade prima.

Typ sex/sju elever på vardera sida med varsin oljepastellkrita - av den färg de sagt som sin favoritfärg för dagen under morgonsamlingen, musik, at det lugnt, och rita abstrakta icke-figurativa former. Dag två fick de göra det här som en spegelövning, där ena personen gör en form som den andra upprepar, och sedan gör den andra personen en figur som den första upprepar på sin halva av pappret.

Vi valde att göra det så för att första dagen kändes det väldigt hektiskt, och vi behövde påminna deltagarna om att at det lugnt. De ritade snabbt och intensivt, men de hade jättekul. Idag var det inte lika mycket skratt under den perioden, men jag tror det var minst lika mycket värt ändå. Mer samarbete, mer grupparbete. Men det kan också haft att göra med gruppen i sig. Det är ju en helt annan klass. Svårt att säga, men jag är ändå nöjd med vår ändring.

Sen fick de fler instruktioner av Jessika som höll i den här övningen, och de fick temperablock (billig vattenfärg som finns typ i alla svenska grundskolor, som vi dessutom fått med oss gratis från skolan där hemma - tack så mycket!) och mer eller mindre udda verktyg att måla med. Moddlare, klassisk pensel, stekspade, tvättsvamp, diskborste, liten gummitentakel som går att sätta på fingret, et cetera. Med dessa målade de över oljepastellen som stöter undan vattenfärgen, så linjerna behålls.

Det löpande bandet, eller larvfötterna, roterade fram och tillbaka under båda dessa delar, och de fick nya delar papper med andra deltagares linjer och färg framför sig flera gånger. De bytte även verktyg med varandra en eller två gånger och testade olika. Gällande kritorna fick de även byta färg efter en stund.

Städning. Tvätta verktygen, men först klämma ut så mycket av färgen som möjligt på en canvas. Denna kommer återkomma nästa gång vi träffar klassen.

Sen; samling. Cirkel. Vi pratade om övningen och hur det kändes. Vad poängen med den övningen kan tänkas vara. Vi lät de försöka besvara de frågorna, och fick åter igen många bra svar. De hade haft kul - med kanske ett undantag från idag, som kanske förstod övningen men att den kanske inte var en övning för denne.

Lunchrast. 30 minuter. Igår åt vi linssoppa i skolans kafeteria (mycket gott!) och idag åt vi falafel - ännu godare. Idag satt vi ute i solen och åt i en trappa. Det var fett skönt. Jag förklarade det udda uttrycket "inte fy skam" för Jessika. Ingen stress. Allt går bra. Dara gick och fixade schysst kaffe från Idris - en av cheferna på konstavdelningen - och vi gick lugnt tillbaka till klassrummet där alla deltagare väntade utanför.

Den stora Zengiri dabbaba hängdes upp på väggen med deltagarnas hjälp, och vi samlades i en halvcirkel runtom den. Deltagarna uppmuntrades att leta efter saker i den, och det var inte svårt för dem att se saker i den abstrakta röran.

Efter det visade Jessika nästa del - att skapa en viewfinder. En bit kontorspapper som viks på mitten två gånger; vi klipper ett litet hål i hörnet, och kan sedan använda den för att leta efter utsnitt i den stora bilden.

Deltagarna fick i uppgift att hitta saker som gick att beskriva med ett av tre ord, och vi började med ordet "Tasty". När de var klara med den skulle de leta efter "beautiful" och "ugly". De två senare lämnade de in i två högar, och den första limmade de fast på kontorspapper för att ge den en sorts ram. När de fixat sina ramar och satt upp bilderna på väggen gick Jessika och Dara igenom allas val och frågade vad de hade lyckats plocka ut, och så beskrev de saker som sockervadd, sommar, höst, äpplen, glass med färgglatt strössel och mycket annat. Deltagarna gick upp och pekade sin bild vända mot klassen.

Dara konfronterar lekfullt en deltagare och säger att utrymmet där framme är deras att ta upp, och att de ska skita i allt annat. Mer eller mindre. Många skratt.

När detta pågick så stod jag och limmade fast alla bidrag av de andra två orden på stora pappersark uppdelade i de två orden. När det ovan var klart sattes dessa upp på väggen intill Tasty under sina rubriker, och vi pratade om varför de hade valt ut de de hade valt ut till Beautiful. De uppmuntrades även att hitta något fint i de andras bidrag till Beautiful. Sen frågade vi om de kunde hitta liknande saker under Ugly, och för att förkorta lite så var det inget problem och Dara rev ner den rubriken. Det finns inget fint eller fult.

Avslutningscirkel, reflektion: Vi pratade om de övningar vi gjort under dagen och frågade dem varför de trodde att vi gjort dem. Och hur det kändes. Om det var något de skulle kunna ha användning av i sin framtida eventuella roll som lärare själva. Vi pratade om flow. Energin började dippa (klockan var typ kvart över ett, så det var förståeligt), men de var fortfarande entusiastiska.

Vi tog ett varv och alla fick säga en sak om dagen. Många, om inte alla, vill att vi fortsätter med det här och de önskar de hade varje dag såhär. En sa att den varit hemskt blyg med en annan i klassen sedan de började (det är andraårselever, så minst ett år), men efter snabbporträttet så är de bästa kompisar. Det får vi kalla en vinst!

Det kändes bra. Minst sagt. Vi har också, som ledare, haft otroligt kul. Det finns miljoner små stunder att beskriva i mötena med eleverna också, men jag vet knappt var jag ska börja. Jag har så mycket lättare för att beskriva de sakliga sakerna, men jag ska i framtida inlägg försöka prata om dessa stunder också - en utmaning till mig själv. Kanske skriver jag ner det separat och presenterar bit för bit i helt andra inlägg, och låter dessa texter handla lite mer om Levande verkstads metodik.

Så, igår. Vi åkte på en 40-dagarscermoni för en stor regissör, teaterikon, peshmerga och skådespelare som gått bort. Talar var värd för cermonin och presenterade de andra som skulle hålla tal, bland annat Erbils borgmästare. Det var flera som talar och säkert några som är större intressantare kulturikoner, men tyvärr var det lite svårt att hänga med i kurdiskan.

Det var fint att vara med. Jag har aldrig varit på något liknande förut, och jag är nyfiken på att veta mer om vem det här var.

Och idag. Efter dagens praktik (där jag inte tog några bilder men spelade in mycket video till... ja, vad det nu kan bli, mer om det en annan dag) så åkte vi hem, tog det lugnt en stund, sen blev jag i all hast medbjuden till att följa med Talar - Daras fru - på inspelning av en TV-serie hon är med i. Serien heter Charkh u falak, vilket är kurdiska för pariserhjul. En svart komedi. Hur kunde jag tacka nej till det? Det var fantastiskt kul. Det skriver jag om i nästa inlägg.

Och, kort hemkommen efter någon timma eller två där så tog vi en promenad till Daras kusin och dennes hem. Det var fantastiskt mysigt. Ett av barnen där fick en yoyo. Jag är fett avundsjuk.

Nu är klockan halv tre och det är dags att sova. Imorgon blir vi upplockade runt 11 för att åka hem till Idris och bli bjudna på lunch. Sen ska vi till en bazaar till second hand-ställe och shoppa. Det kommer bli najs. Zor basha.