Har det redan gått en vecka till? Jag behövde bara vila några dagar, och tiden flyger. Det är fantastiskt kul och givande att vara här. Många elever säger vid skoldagens slut att de önskar att vi stannade, och delar av mig vill verkligen stanna också.

Vi har åkt till Fästningen med stort F. The Citadel. Den älsta platsen på jorden som varit kontinuerligt befolkad. 3000+ år, om jag minns rätt. Jag finner inte orden för att beskriva hur det känns. Jag kan inte förstå hur länge 3000 år är. Jag kan inte förstå hur mycket som måste ha hänt här. Hur mycket saker som förändrats och hur mycket som är detsamma.

Jag önskar jag kunde skriva mer, men jag kan som sagt inte finna orden. Speciellt inte till de bönerop som strömmar in genom husets öppan dörrar; sång från moskéns högtalare något kvarter bort. Det är fredagsbönen, där de läser från koranen, men sjunger ut det. Det är nästan hypnotiskt. Jag undrar hur det var innan högtalarna började användas, stod det folk och predikade på varje gatuhörn, eller tog sig alla till moskéerna? Eller något annat?

På väg från fästningen stod vi och väntade, och Dara undrade om någon hade en flaska vatten. Vi hällde vatten på lite stenar som täckte parkeringen, och alla möjliga olika färger trädde fram från det som innan bara var grådammigt. Jag skulle så gärna höra en geolog prata om alla sorters sten vi hittar här.

Den första bilden är en biograf som stängde för länge sedan. Vi tror den är stängd i alla fall. Där var Dara som barn och såg King Kong när den var ny, den där mest kända indiska filmen Sholey, och alla Bruce Lee-filmer.

På fredagar visade de bara tråkiga indiska filmer, och Dara och hans kompis Ali gick dit och tittade på dem ibland i brist på något annat att göra, och skrattade när det inte riktigt var tänkt att en skulle skratta. De andra i biografen stördes. Irriterande ungdomar.

På kvällen gick vi till parken. Vi hittade ett monument till alla de som dog första februari 2004. Den dagen är en dag då folk som inte kom överens politiskt eller ideologiskt la saker åt sidan för att försöka träffas vänligt och umgås. Under denna viktiga dag kom två självmordsbombare och till varsin av två platser och detonerade sina bomber i vardera folkmassa.

Dara känner många av namnen. Många av de som dog är lika gamla som jag är idag. De flesta är något äldre.

På en mer lättsam ton hittade vi lite klotter på vägen hem. Vi hittar typ inget klotter här. Det finns en hel del målningar ute, som är mer som utsmyckning, men inte mycket klotter. Dara skrattade högt när han såg det.

Det står, bokstavligen, något i stil med "Ajajaj, världen är olojal". Svårt att översätta. "Världen" och "livet" är samma ord på kurdiska, och det handlar om hur livet är orättvist och hur världen/livet inte håller sina löften.

Den andra bilden, som exempel, kanske ser ut som klotter men är inte det. Riktigt. Det är reklam. Det nedre är ett telefonnummer. Ovanför det står det typ putsmästare och ett namn, alltså för när du bygger en mur och ska ha det yttre lagret fixat. Puts, cement, eller vad det nu är de använder.

Skoldag. Vi gjorde vikdikter, collage och häll-och-dräll. På tredje bilden är det två berättelser med ett ord sagt per person. Översättningen av detta lämnar jag som en hemuppgift till läsaren.

På fjärde bilden så ser vi vår avdelnings namn. Konstavdelningen. Kallas The Plastic Department här. Plastic, som ett ord från innan plast var poppis, ett ord som betydde att forma något. På många språk.

På sista bilden ser vi en av teatergrupperna som står på ett av skoltaken och skriker. Jag tror det är en lektion.

En lokaltidning. Det står "Kära medborgare, vi hoppas du är den som informerar oss vid minsta misstanke. Ring trygghetsnummer 123."

Nu ska vi förhoppningsvis åka ut till bergen. Ha det!