Igår åkte vi äntligen till bergen. Först var min inställning att vi typ bara är här för praktiken, och om jag missar att se någonting som jag “borde se” när jag är här så gör inte det så mycket.

Men nu vet jag vad jag hade missat.

Bergen är otroligt viktiga här. Och otroligt vackra.

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det. Jag tror det är omöjligt i korthet, och jag ska inte ens låtsas som att jag så insatt som jag önskar att jag var. Vad jag kan säga är att, genom så många år av förtryck i det här landet - som inte blir officiellt erkänt av någon annan del av världen - så har bergen alltid varit skyddet.

Det finns ett talessätt här, eller vad det nu kan kallas, som lyder “No friends but the mountains”. Om du är nyfiken så föreslår jag att det är något du kollar upp.

Här repareras vapen, i en mindre by vi åkte igenom på vägen hit.

Jag tänker ofta också på vad Skönhetsrådet i Sverige skulle tycka om vad som händer här. Själv älskar jag det.

Vi var hemma hos Dara och Talars kompis och åt från deras trädgård - granatäpplen, fikon, och massa annat jag inte kan namnet på - färskt plockat från buskar och träd.

Jag har också nu lärt mig hur en smidigt kan öppna granatäpplen! Nom nom nom.

Dara och Jessika jobbar vidare på sina stensamlingar.

Jag tänker på Ansel Adams och försöker ta bilder om bergen.

Sen äter vi middag, spelar Fossball och slappar i de sköna divanerna i allrummet.

… och dricker fantastiskt gott té kokat med eld och ved.

Sen rör vi oss tillbaka till Hawlêr (Erbil) ett tag efter att solen gått ner.

Jag skulle vilja skriva så många ord om den här dagen, men jag måste sova. Den här dagen har också varit full av aktiviteter - vi har sett Fästningen, gått på den stora marknaden, ätit gott haft det bra. Sett så mycket av staden. Det finns så mycket att se. Det finns så mycket att berätta. Men jag behöver vila - det är vår tredje och sista dag med den första skolgruppen imorgon.

Det ser jag fram emot.

Så idag låter jag bilderna tala.