En resa nordöst mot Rwanduz via Shaqlawa, genom checkpoints, dalar och över berg. Vi snirklade oss upp och körde om - och blev omkörda - på sätt som aldrig händer i Sverige. På ett avslappnat och säkert sätt, som det görs här, men som nog gör de flesta svenskar nervösa. Hänsyn och kommunikation är något som finns i trafiken här som jag inte känner igen hemifrån. På samma sätt är all militär med sina AK47:or (eller vad det nu är för gevär) mest ler och vinkar - om de väljer att ta oss åt sidan är det mest för att de är uttråkade och nyfikna på vad vi är för typer, vi vitingar. Det är så jag tolkar vad som händer iaf.

Vi lämnade Hawlêr klockan 9 på morgonen och kom hem efter att solen gått ner. Vi har stannat på massvis av ställen, beundrat landskapen, ätit vildvuxna, valnötter och plockat granatäpplen och bär som ser ut som björnbär. Det var mycket gott.

I bilen bestod färdkosten av rostade solrosfrön vi köpte från en av de många lastbilar, pickups och stånd som står längst med den stora vägen. Jag har lyckats få in en ganska bra snits med att äta solrosfrön med skal nu, något jag inte alls lyckades med för bara någon månad sedan. Skalen kastade jag på den uttagbara golvmattan i bilen - det var redan något av en hög med såna där från en tidigare resa och bilen skulle ändå städas senare.

Vi åkte förbi många av Saddam Husseins gamla militärbaser. Någon används som fängelse, någon som en skola (om jag förstod det rätt), och någon tror jag var Peshmergas bas.

Vi åkte förbi en by som bombades med napalm 1971. Utöver alla offer av det tänkta målet - Peshmerga - så sprängde bombningen även upp berget, och vatten rann fram. Den vattenkällan heter idag för något i stil med napalmvattnet.

Vi såg en gigantisk ravin (om det är rätt ord) med en fors i botten. Den platsen kallas något i stil med älskarnas ravin, eller älskarnas stup. Många par har hoppat till sin död där. Jag vågade inte fråga om under vilka omständligheter. Jag vet inte om jag är redo att höra den biten av historien. Om det är par som älskar varandra som lovats bort till någon annan av familjen, eller om det är till följd av krig och förlorade barn. Oavsett så är det tungt och obehagligt. Så overkligt och så förståeligt, så verkligt och mänskligt.

Vi besökte Ziraks barndomshem, ett hus som övergavs av familjen 1983, och som bara har stått där tomt och under tidens gång raserat. Det är bara ruiner nu. Jag vet inte vad Zirak kände om det.

Vi var högt uppe och såg berg så långt bort. Vi såg ner. Vi såg ett berg på andra sidan där det på gigantiska skyltar stod "Peshmerga", "Länge leve", och något som var nära "jalla" men betydde något lite annorlunda.

Vi såg kossor och åsnor äta sopor längst med vägen. Vi mötte en grupp envisa gäss som satt mitt på den varma asfalten uppe i de kallare bergen och verkligen inte ville flytta på sig när vi behövde köra förbi.

Vi pratade om familjen Barzani, och vad de får sina pengar ifrån. Olika personer ger lite olika versioner om hur det gått till.

Mörkret föll under färden hem, och kvällen har varit lugnare. Efter en stunds vila mötte jag och Jessika upp en ny vän, Azi, och tog oss till en fantastisk buss till kafé ("Bus Café Erbil") och drack kaffe och pratade om allt möjligt.

Det har varit en fin och insiktsfull dag. Bilder kommer i ett annat inlägg.