Jag skrev tidigare om hur vår första dag med eleverna såg ut, men har ännu inte skrivit om vad vi gjorde deras andra och tredje dag. Idag är en av de sista dagarna på resan, och alla våra direkta praktikdagar är över. Det enda vi har kvar att göra på skolan är att vara med på utställningen som eleverna har på måndag. Detta skrivs alltså typ en vecka efter att vi faktiskt hållit i en av de här dagarna.

En påminnelse: Vi har tre klasser. Typ tolv deltagare i vardera klass. Vi har haft dem i ett roterande schema där vi träffat klass B första dagen, klass Z andra dagen och klass A tredje dagen, och sen upprepat detta tills vi träffat alla tre gånger. De tre klasserna har fått göra samma saker, med bara mindre förändringar till följd av oförutsedda hinder eller att vi har velat testa andra sätt som kanske når de mål vi har på bättre, eller bara annorlunda, sätt.

Dag två hade vi en kort morgonsamling. Namn på bitar av maskeringstejp tejpad på bröstet, och en kortare runda där vi vill att alla deltagare ska få säga något. Vi tog en enkel grej; Var och en fick säga sitt namn och sedan berätta vad de åt till frukost. Det var lite löjligt, roligt och lättsamt. Precis vad vi var ute efter. Sen bad vi alla resa sig upp, vi tog en stor rulle papper, en boll gjord av kontorspapper och tejp, en flaska utspädd flytande tusch, en flaska vatten, och tog med hela klassen ut i solen på baksidan av byggnaden.

Vi ställde de nyfikna och stundvis överexhalterade eleverna i två led vända mot varandra, rullade ut pappret och klippte av det när alla hade en bit framför sig. Några av eleverna fick ta hörnen och kortsidorna.

Vi la vår provisoriska boll på pappret och bad dem balansera den. Att försöka rulla över den till andra sidan, och tillbaka igen. Det skulle ta det försiktigt - sabr, sabr - och försöka att inte göra hastiga rörelser eller råka riva upp pappret.

Steg två: Vi tog bort bollen och hällde på vatten, och bad dem försöka balansera det också, och låta det rinna över så mycket av pappret som möjligt, utan att något hamnar på marken.

Steg tre: Vi gjorde samma sak som med vattnet, men med utspädd flytande bläck. Efter några minuter skratt och lek så hade vi en abstrakt figur som täckte det mesta av pappret.

Vi frågade hur det kändes. Vi frågade om de såg något i de abstrakta formerna. Vi vaknar, och värmer upp.

Häll-och-dräll:et lämnades för att torka i solen; Vi återvände till klassrummet och satte oss vända mot en av väggarna. Vi hade förberett ett bildspel och en mycket förkortad och förenklad föreläsning om konsthistoria, utifrån det perspektiv vi själva lärt oss i Sverige. Från selfien vi kallade handavtryck på grottväggar för många tiotusentals år sedan - till Banksy och tavlan av barnet med ballongen som halvt strimlades när hammaren på auktionen mötte bordet.

Det förra tillfället hade de fått som hemläxa att förbereda några ord för att presentera en av deras egna favoritkonstnärer, med syfte att vi vill att de delar med sig av konstnärer de känner till, och att visa att de vi nämner under presentationen - de namn som finns i historieböckerna - inte är de enda som är viktiga. Vi fick en drös med namn, och vi har en hel del intressant att kolla upp själva sen.

Vi tog rast, och när vi mötte upp igen så gjorde vi egna historier. Vi satt i cirkel igen och alla sa ett ord i taget, och vi fick några korta absurda berättelser om dolma och kärlek.

Vi delade ut papper - ett till vardera deltagare - med en en linje från oljepastellkritor längst med ena långsidan. Deltagarna bads skriva några ord de associerar med färgen på en rad, och sedan vika bort det de skrivit så det inte längre syntes, för att sedan skicka vidare det till nästa person till vänster. Den första klassen vi gjorde detta med blev väldigt… praktisk, i vilka ord som finns på pappret efter att det gått ett varv. Exempelvis stod det “Apelsin” 12 gånger på pappret med en gul rand. Till dag två, och än bättre dag tre, så fick de instruktionerna innan vi delade ut papperna, och de första fyra korta meningarna (ej enstaka ord) skulle vara om en plats, en händelse, en känsla och en respektive, innan de fick skriva mer fria associationer.

Inför nästa övning stötte vi på en till lite oväntad sak. Det var bara en i klassen som visste vad kollage var för något. Med de kommande två grupperna visste vi att vi behövde förklara vad det var, och ganska utförligt.

De fick i uppgift att göra ett kollage av en plats som är viktig för dem. De fick använda bitar från det tidigare tillfällets Zengiri dababba/löpande bandet, morgonens häll-och-dräll, och inspireras av vikdikten. En bit in i arbetet fick de även börja klippa ur dagstidningar, en bok med bilder av massa katter och halvnakna män, och rita med pastellkritor.

Vi avslutade med att varje person fick presentera sitt kollage inför klassen, och det var oerhört givande och kul att se och höra dem beskriva dem. Både för oss och för dem.

Den här dagen var nog den som fick mest blandade kommentarer, när vi efter presentationerna frågade vad de hade tyckt om dagen. Vilket är förståeligt. Vi ville verkligen prata om konsthistoria, men förstår om de hellre hade gjort mer praktiska saker. Vi försökte också klämma in så mycket på en dag, kanske för mycket. Men ett-ord-per-person-berättelserna och vikdikterna var väldigt uppskattade, och även kollagen (och presentationerna) var nog väldigt givande på så sätt att de, till skillnad från vad de annars gör på skolan, fick göra något som handlar om dem själva och något de vill uttrycka, istället för att fokusera på teknisk perfektion eller på att fortsätta ständigt kopiera andras grejer.

Faktum är att vi hade ännu en övning vi optimistiskt trodde vi skulle hinna med. Vi ville ställa upp alla elever på rad, vända mot klassrummet, med ritunderlag, kontorspapper och blyertspennor, och då avslöja vad denna övning hette. Razm batakla, i ett hopp om att se förvirring och höra lite desperata skratt. Själva övningen skulle vara att rita diverse saker (en cykel, människor, doktor, barn, gata, robot, hatt, tekanna, et cetera) med en twist; att de gör det på kort tid, och exempelvis ritar med sin ickedominanta hand, ej får lyfta på pennan, rita saken upp-och-ner, eller inte titta på pappret. Takla är ett kurdiskt ord som betyder kullerbytta, men används väldigt mycket i språket för alla möjliga grejer. Typ om någon stressar för att hinna till något så kullerbyttar de dit. Om något är svårt så kullerbyttar de. Det är väldigt fritt och öppet ord som jag hört oerhört många gånger under resan, även fast jag inte förstått kontexten.

Razm batakla betyder att rita samtidigt som en gör kullerbyttor.

Vi sparar den övningen till ett annat tillfälle.


Jag har svårt att hitta några bilder från de här dagarna, vilket jag förundras över. Tog jag inga bilder eller har jag lyckats formatera ett minneskort till kameran innan jag laddat över det till datorn? Jag vet inte. Men jag fyller på med bilder här sen, om jag antingen hittar mina egna eller får några från Dara och Jessika.