Tiden går och teatertiden är över, åtminstone för den här stunden. Även om ambitionen lever kvar. En paus i väntan på att den här pandemin ska släppa greppet och kanske låta en sitta i en gradäng till hösten.

Det går så långsamt med vaccinationerna bara. Slutet av juli, preliminärt, säger Västra Götalandsregionen nu. När jag räknade på det förut tror jag att jag kom fram till att den sista att få sin första dos får det först i mitten av september. Det här gör mig trött.

Nytt ämne; Vi köpte en bil för typ två veckor sedan, en gammal Golf från 1999. Helgen efter det åkte vi en timma norrut för att lämna av dubbdäcken, men drogs också ut på en liten segeltur med C:s föräldrar (som hade antikroppar vid det laget - sluta nu viruset, det här handlar inte om dig). Jag har ett minne av att ligga i en optimistjolle när jag var tretton, men utöver det vet jag inte när jag var i en segelbåt sist. Jag fick ta rodret en stund, tillsammans med hundra små instruktioner om alla saker att ta hänsyn till och alla instrument att avläsa. Det gick bra, kanske för att det för ovanlighetens skull inte var så mycket vind vid denna västra kust där det alltid tycks blåsa som att något är brådskande.

Idag bar jag fyra ihopvikta flyttkartonger några hundra meter, och jag lyfte nästan från marken precis som min keps ofta vill lyfta från mitt huvud.

När vi var förtöjda till stora stenar till kala öar, satt jag och C på en liten plattform i aktern och tittade ner i det lugna vattnet. Maneter flöt långsamt förbi precis under ytan och C hade övertalat mig att det inte var farligt att röra vid de som är blå. Så jag petade försiktigt på en, och där jag hade förväntat mig något tunt och papperslikt så var det där en stadig massa.

Även om fingret klarade sig oskadd så är synen av de där fyra perfekta neonblå cirklarna inbrända i mitt minne.