Inlägg

  • En studie i akryl

    2019.05.11-BPF45628.JPG

    Som en del av min utbildning har jag den senaste månaden spenderat ganska mycket tid med att måla med akryl. Den här morgonen har jag gett mig själv uppgiften att ta en närmare titt på vad jag gjort de senaste två veckorna (vår fördjupningsperiod), och skriva ihop mina tankar runt upplevelsen. Dels vill jag skriva om vad jag faktiskt konkret gjort (objektiva beskrivningar), och efter detta vill jag skriva mer om mina tolkningar och vad jag vill för framtiden.

    Just nu sitter jag hemma vid min stationära dator, medan målningarna sitter uppnålade på en vägg i skolan, där de hamnade allt eftersom bilderna blev klara.

    Innan jag börjar beskriva bilderna så vill jag nämna en annan sak. Jag har inte målat alls innan jag började på den här skolan i höstas. Jag har knappt tecknat heller, för den delen. Jag har typ inte skapat alls med händerna. Det jag har gjort har jag gjort med kamera och bildredigering i dator, så det är mycket här som är nytt för mig.

    Seriös konstnär

    För att vara extra tydlig så är inte det något jag säger för att på något sätt nervärdera mig själv eller vad jag skapat, utan bara för att jag själv finner det lättare att läsa vad andra har att dela med sig av när jag förstår var de kommer ifrån själva. Inte heller menar jag motsatsen – vem som helst kan lära sig att måla. Det svåraste är att hitta motivation och tid, något den här utbildningen hjälpt mig mycket med.

    Men åter till nutiden; För en månad sedan målade hela klassen med akryl i några dagar, och vi gick igenom några grundläggande övningar (repetition från kort akrylblock i höstas där vi började blanda färger och pratade om kulör och valör), och även gick igenom några nya övningar för att göra oss mer bekanta och bekväma med materialet.

    2019.05.11-BPF45635.JPG

    Vi blandade egen svart genom att blanda röd (kadmium, en mörkare röd), blå (ultramarin), och gul (kadmiumgul) i olika proportioner. Att det gick att blanda svart såhär var en nyhet för mig i höstas. Mitt närmaste barndomsminne var att det alltid blev brunt när en blandade alla färger.

    När vi fått en svart vi var nöjd med så blandade vi ut den, gradvis, med vit färg, och skulle på samma papper försöka ha så många valörer som möjligt mellan den mörkaste svart och den ljusaste vita.

    Det är med detta i bakhuvudet, plus en tidigare krokiövning vi gjort, jag gick in i nästa block med valfritt material. Jag valde att fortsätta med akryl, och jag har haft 6 skoldagar av mycket målande.

    De första bilderna jag gjorde var de sex gula figurerna på röd bakgrund. Jag hörde om en uppvärmningsövning som gick ut på att ta ett stort papper, måla en bakgrund på den (här rollade jag bara rött över hela), sedan dela upp denna i ett antal lika stora delar, och sist tejpa ihop den på undersidan. Själva målandet går till så att en målar lite på alla (här sex) motiv samtidigt, och hoppar mellan dem efter bara några drag.

    Förutom att det gör att alla de bilderna hänger ihop då exakt samma valörer och kulörer har använts på alla samtidigt (istället för att försöka återskapa en tidigare bild med nya blandningar) så gör det även att jag inte fastnar i en detalj i ett av motiven, utan om jag i den ena kanske får en käklinje som jag inte var ute efter så har jag fem till käklinjer som blir något annat. Det är ett för mig avslappnat och skönt sätt att experimentera.

    Det sista jag gjorde på de rödgula var att tillsätta (olika) utspädd vit och svart för att öka kontrasterna, men när jag gjorde det så kände jag att de färger jag ganska noga valt ut liksom förlorade sin karaktär, då trots att kontrasten kanske ökade så försvann de färgerna helt. Det kanske är lite svårt att hänga med i vad jag menar, men för att undvika det här helt så tänkte jag testa en annan metod, att istället bara fokusera på en gråskala först och färglägga i slutet. Istället för att färglägga och sedan tillsätta kontraster.

    /photos/2019.05.11-BPF45629.JPG

    Därför är (typ) alla andra motiv i gråskala (eller exempelvis i en skala av rött), förutom bakgrunderna. Jag började att göra helt svartvita motiv, och det kändes så tillfredsställande att jag inte kunde sluta, utan fortsatte med det istället för att faktiskt testa färglägga dem.

    Jag tror en stor del till att jag fann det fascinerande är just för hur vad jag är vid att tänka som jag lärt mig genom fotografi. Antingen är det helt svartvitt eller så är det helt i färg. Ett motiv kan ofta vara mer färgmättat än bakgrund, men mer sällan tvärt om. Om en enstaka sak i bilden är färglagd känns detta ofta plojigt.

    Det som hända här med bilderna känns, åtminstone idag, som något annat.

    /photos/2019.05.11-BPF45645.JPG

    Den sista bilden jag gjorde är det större mörka porträttet med svart bakgrund. Jag har riktigt svårt att förstå ljus och form (speciellt i något så komplicerat som ett ansikte), men försökte slappna av och bara köra på intuition och inte tänka för mycket. Jag är väldigt nöjd med hur det blev, även om jag gav upp på att försöka skapa 7 tydliga valörer mellan svart och vitt, som jag sett andra på internet använda som utgångspunkt i sitt målande. Istället blev allt lite skjutet åt det mörkare hållet, men så fick det bli.

    Jag är mycket nöjd med många av målningarna. Jag är också mycket nöjd med hur avslappnat tillvägagångssättet har varit. Ingen av sakerna ovan har jag målat med en tydlig bild om vad de ska bli, utan jag har låtit penseln styra och de gånger jag fått en blick av något som skulle kunna bli så har jag följt de idéerna.

    Jag känner att jag lärt mig mycket om hur akryl uppför sig, och det blir lättare och lättare att blanda färger varje gång. Jag kommer att fortsätta måla, och kommer att fortsätta försöka sporra mig själv att måla nya saker, och att försöka göra mer realistiska målningar, även om det i slutändan kanske inte är det sätt jag skulle kalla mitt sätt att uttrycka mig i akryl.


  • En humlas ränder

    Jag skulle säga att jag har många bollar i luften samtidigt, men jag vet inte hur sant det är. Vet inte hur tråkig den här liknelsen är, men det är snarare så att jag har många bollar men de flesta ligger och vilar på marken. Jag jonglerar bara med några få åt gången.

    Härom veckan var jag på en kort kvällskurs med Skrivsprånget. Vi var ett dussin personer plus de två ledarna, och vi spenderade det mesta av tiden i en stor cirkel av stolar.

    Jag har under det senaste halvåret och lite till genom skolan starkt bearbetat min prestationsångest (genom aktiva övningar och metoder skolan jobbar med), men har haft svårt att översätta den sakta men säkert vunna tryggheten och friheten till skrivandet. Den här kvällen med Gunilla och Eva hjälpte till att knyta ihop några spretiga idéer jag haft till något mer konkret.

    I skolan har vi i stort sett alltid förövningar när vi introducerar nya övningar eller ämnen, och för det mesta av tiden jobbar vi i grupp. Vad vi gjorde den här måndagskvällen var att föra över samma idéer till skrivandet.

    Det är ganska enkla saker, men som så mycket annat är saker så mycket mer självklara i efterhand än i förhand, och stor eloge till ledarna som lyckas förmedla övningarna och leda gruppen på ett så bra sätt.

    Skrivandet kräver precis som allt annat skapande uppvärmning. Att få hjärnan att tänka i rätt banor. Att få händer och kropp att hitta en trygg hållning. Att kunna slappna av och att försöka hitta flyt. En mycket viktig hörnsten i detta är att inte kritisera sig själv så mycket i början av processen, för då kommer en ingenvart alls. Det är fruktansvärt lätt att vara för hård mot sig själv.

    Så, bara skriv. Skriv. Läs inte vad du skrivit. Skriv och fortsätt skriva. Skriv vad som än dyker upp. Repeterande ord gör inget. Originalitet är inte viktigt. Härma. Skriv samma sak igen. Skriv en association till vad du skrev nyss. Skriv om pennor eller om papper, om pappersflygplan och högstadiets mattelektioner. Skriv om en lärare eller att kasta kula på rasten, eller hur du liksom jag kanske inte förstod hur en skulle tag hand om en Tamagochi. Bara skriv i fem minuter, eller så länge du behöver.

    Hitta en bild, eller tag en bild, vilken som helst, och skriv om hur det som händer i bilden kunde ha hänt. Eller vad som händer sen.

    Ta några ord, från var som helst, så som “en humlas ränder”, och skriv vad som helst om det. Se vad som dyker upp. Dessa papper kan kastas när du är klar, om du inte finner glädje eller inspiration i dem. Det är bara uppvärmning. Det finns inget rätt eller fel.

    Vi gjorde även några gruppövningar, dels att vi läste upp några av de kortare sakerna vi skrivit under uppvärmningen. Ingen kommer skratta åt dig när alla delar halvslarvigt ihopslängda tvåminutersgrejer där alla i gruppen blivit tilldelade ett så strikt format. Du kommer inte dö. Släpp ångesten (lättare sagt än gjort). Det här är dock något som kanske inte funkar lika bra på det allmänna internet, folk är i regel så mycket taskigare där än i möten i köttrymden.

    Vi skrev även dikter. Alla fick varsitt papper med början på en mening nere i ena hörnet, olika meningar på varje papper, och uppdraget att avsluta meningen så fort och spontant som möjligt. Sedan vek en undan det en skrivit och skickade vidare pappret till den som satt intill. Efter det fick vi några minuter på oss att läsa igenom det papper vi hade inför oss i slutändan, och ombads välja ut 5 av raderna att läsa upp högt i valfri ordning. Vi fick lite frihet att formulera om vissa saker så det skulle flyta på bättre att läsa upp. Här är det jag läste upp, skapat av hela gruppen:

    I mitt inre rum är jag hemlighetsfull
    I mitt inre rum är både dörrar och fönster öppna
    I mitt inre rum har jag kanske låtit för många klampa runt.
    
    I mitt inre rum så är jag Hermione Granger i Harry Potter,
    och i mitt inre rum finns plats för sju varelser till.
    

    Och det här gör mig så glad. Det är så enkelt och inte alls så farligt som en kan känna i början.

    Jag försöker komma ihåg att följa de här reglerna. Att värma upp, att inte kritisera under skapandeprocessen, att påminna mig själv om att det inte handlar om liv och död. Det här för mig också tillbaka till alla mina bollar - jag målar akvarell, jag försöker måla med akryl, jag kladdar med färg på textil och gör screentryck, jag tecknar med blyerts, jag sitter med gitarren i famnen i soffan när jag tittar på TV-serier, jag försöker lyssna på musik. Jag bakar bröd, jag syr med min nya fantastiska symaskinen. Jag försöker skriva. Men jag gör bara en eller två saker åt gången, och under tiden jag gör en sak glömmer jag bort hur jag gjort med en annan sak.

    Men det gör inget. Målet är ändå inte att vara bäst på allt så fort som möjligt. Målet är att finna någon sorts ro. Allt annat positivt är bara lyckliga tillfälligheter.

    Jag ska med detta försöka uppdatera bloggen lite oftare. Det är ju faktiskt ganska kul att skriva.


  • Kortfilm, stop-motion, dubbel bestraffning

    Under vecka 48 har vi i skolan fått jobba med serier och kortfilm. Efter att veckan innan börjat med att läsa Liv Strömquist (bästa kurslitteraturen jag någonsin fått) så gick vi över i att själva göra en serie i två format.

    Att teckna eller rita är något som för de flesta kommer sammankopplat med ganska rejäla prestationer. Om en inte kan teckna fotorealistiskt så är tankarna hos amatörer ofta att en inte kan rita alls, vilket självklart inte är sant. Alla kan rita och kommunicera med sitt tecknande, även om en kanske saknar kunskapen eller mekaniken för att skapa samma estetik som “de där proffsen”.

    Så, för att kringgå de tankarna så fick vi av Tova uppgifterna att på ganska kort tid teckna olika figurer på lite olika sätt, exempelvis att teckna en luftballong blundandes, en varg med sin icke-dominanta hand, en stol upp-och-ner och en lucia utan att lyfta på pennan.

    Sedan skulle vi använda dessa för att skapa en serie på två-tre rutor på en yta av 1,5x2 meter med en annan sak vi diskuterat de senaste dagarna: härskartekniker. Vi blev tilldelade härskartekniken “dubbel bestraffning” (eller “dubbelbestraffning”, tydligen) som kort handlar om hur en än gör så gör en fel: Exempelvis är en antingen för petig och detaljstyrande eller alldeles för slapp och lat och oengagerad. Alltså att det inte går att göra rätt.

    Den serien vi skapade skulle sluta i kaos, innan konfliktlösningen.

    Dagen efter detta skulle vi med samma figurer skapa en kortfilm som löser konflikten. Vi valde att göra om vår seriestripp i kortfilmsformat och inkludera hela lösningen så att kortfilmen skulle bli fristående från seriestrippen.

    Spana in den här: Dubbel bestraffning: Filmen på Vimeo.

    Skapad av Alex, Kim, Ellinor och mig.


  • 365: Slutspurt

    Hej. Jag hade skrivit ett ganska långt inlägg om hur skönt det känns att vara klar med 365-projektet, att ha tagit en bild varje dag i ett år, hur skönt det var att ha det bakom sig, et.c… men så när jag skulle lägga upp det inlägget insåg jag att jag inte hade börjat första september förra året, utan den 27e… så efter att ha haft en dag där jag njutit av att inte behöva tänka på att ta en bild så blev det till att plocka upp kameran igen.

    Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att fortsätta fast jag trodde att jag var klar, men just nu känns det faktiskt helt görbart, och ganska lugnt.

    Jag var också ganska nöjd med bilden ovan som sista bilden i serien, men så blev det visst inte.

    Bara några veckor till!


    Angående Fredagligen så har inte det riktigt blivit av, men jag har fortfarande som mål om att snitta på ett inlägg per vecka. Ambitionen lever än, men det ska komma ifrån lust och inte (bara) från tvång.


  • Shenzhen I/O

    Klockan halv fyra i morse, smått förvånad, upptäckte jag vad klockan hade blivit. Helt fast i ett nytt spel jag hittat. Ett pusselspel med en programmeringsvinkel, men arbetet de har lagt runt det grundkonceptet är halva nöjet.

    Första gången du startar spelet möts du av några ord som beskriver hur du alltid drömt om att designa inbyggda system, men hur du i västvärlden har problem att hitta arbetsplatser där du får jobba med sånt – och därför har du nyligen flyttat till Shenzhen i Kina, och du har precis börjat på ditt nya jobb.

    Efter introt möts du av en smått futuristisk skrivbordsmiljö med några ikoner på skrivbordet, och en av dessa är till en sorts mailklient, och det är via denna du kommer till dina pussel (“uppdrag”, eller “banor”, vad det nu ska kallas) som alla kommer till dig via mail från chef och kollegor.

    Jag diggar detta. Inte för att det ska kännas som att vara på jobbet när en är ledig hemma, utan för att de gör något kreativt av något som annars för det mesta inte ens ges en tanke. Om menyerna är en transportsträcka, varför inte göra den till en del av spelet? Helt plötsligt är jag direkt i spelet när jag startar upp det, istället för i en onödig mellanmeny. Känns det som, iaf, men sanningen är ju att det är både och samtidigt.

    Angående mailen så behöver aldrig själv svara på något mail eller så, det kommer bara nya mail och nya konversationer när du blivit klar med de uppgifter du fått. Grunden till alla mail är också ett tillfälle de tagit att göra något… ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns inte som att jag sitter och väljer banor i en meny här heller, även om det är precis det jag gör.

    Och mailen, till skillnad från det egentliga gränssnittet (den skrivbordsmiljö en har presenterats med) som är väldigt formellt och företagsmässigt gjort, så är det i mailen som andra personligheter dyker upp, och det är kul att jag redan nu kan kunna gissa vilken av alla kollegor som skickat mig mailet utifrån hur de alla uttrycker sig.

    Allt det här låter säkert ganska torrt, men mailen är ganska korta (typ så korta de kan vara), och alla som mailar dig känns som genomtänkta karaktärer.

    En liten bit in i spelet får du också ett mail från din chef om hur han vill att du och dina kollegor ska testa ett spel hans dotter skrivit, och komma med feedback. Det är en variant av patiens, fast med tre färger (grön, röd, svart) och kort med talen 1-9, plus några extrakort.

    En får inga vidare instruktioner (några mycket korta), och när en kollega mailat och skrivit att det kanske vore bra med en ångra-knapp så svarar chefen spydigt och charmigt med “It’s not that hard”. Men det tog en stund att fatta hur det funkar, och vissa misstag gör att det inte går att lösa. Då är det bara börja om.

    Det… det är ett minispel i ett spel, som egentligen inte har med huvudspelet att göra, men det är en fantastisk paus från det andra (som är ganska krävande och stundvis väldigt frustrerande, att skriva assembler med många begränsningar), men det är en mycket bra påminnelse om två saker; Att ta pauser, och att testa sig fram och börja om när det inte funkar.

    Det är inget mer med det, och de presenterar det på ett otroligt snyggt sätt.

    Det finns att köpa på GOG.com för lite över en hundralapp.



Prenumerera med RSS