Inlägg

  • Kortfilm, stop-motion, dubbel bestraffning

    Under vecka 48 har vi i skolan fått jobba med serier och kortfilm. Efter att veckan innan börjat med att läsa Liv Strömquist (bästa kurslitteraturen jag någonsin fått) så gick vi över i att själva göra en serie i två format.

    Att teckna eller rita är något som för de flesta kommer sammankopplat med ganska rejäla prestationer. Om en inte kan teckna fotorealistiskt så är tankarna hos amatörer ofta att en inte kan rita alls, vilket självklart inte är sant. Alla kan rita och kommunicera med sitt tecknande, även om en kanske saknar kunskapen eller mekaniken för att skapa samma estetik som “de där proffsen”.

    Så, för att kringgå de tankarna så fick vi av Tova uppgifterna att på ganska kort tid teckna olika figurer på lite olika sätt, exempelvis att teckna en luftballong blundandes, en varg med sin icke-dominanta hand, en stol upp-och-ner och en lucia utan att lyfta på pennan.

    Sedan skulle vi använda dessa för att skapa en serie på två-tre rutor på en yta av 1,5x2 meter med en annan sak vi disktuerat de senaste dagarna: härskartekniker. Vi blev tilldelade härskartekniken “dubbel bestraffning” (eller “dubbelbestraffning”, tydligen) som kort handlar om hur en än gör så gör en fel: Exempelvis är en antingen för petig och detaljstyrande eller alldeles för slapp och lat och oengagerad. Alltså att det inte går att göra rätt.

    Den serien vi skapade skulle sluta i kaos, innan konfliktlösningen.

    Dagen efter detta skulle vi med samma figurer skapa en kortfilm som löser konflikten. Vi valde att göra om vår seriestripp i kortfilmsformat och inkludera hela lösningen så att kortfilmen skulle bli fristående från seriestrippen.

    Spana in den här: Dubbel bestraffning: Filmen på Vimeo.

    Skapad av Alex, Kim, Ellinor och mig.


  • 365: Slutspurt

    Hej. Jag hade skrivit ett ganska långt inlägg om hur skönt det känns att vara klar med 365-projektet, att ha tagit en bild varje dag i ett år, hur skönt det var att ha det bakom sig, et.c… men så när jag skulle lägga upp det inlägget insåg jag att jag inte hade börjat första september förra året, utan den 27e… så efter att ha haft en dag där jag njutit av att inte behöva tänka på att ta en bild så blev det till att plocka upp kameran igen.

    Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att fortsätta fast jag trodde att jag var klar, men just nu känns det faktiskt helt görbart, och ganska lugnt.

    Jag var också ganska nöjd med bilden ovan som sista bilden i serien, men så blev det visst inte.

    Bara några veckor till!


    Angående Fredagligen så har inte det riktigt blivit av, men jag har fortfarande som mål om att snitta på ett inlägg per vecka. Ambitionen lever än, men det ska komma ifrån lust och inte (bara) från tvång.


  • Shenzhen I/O

    Klockan halv fyra i morse, smått förvånad, upptäckte jag vad klockan hade blivit. Helt fast i ett nytt spel jag hittat. Ett pusselspel med en programmeringsvinkel, men arbetet de har lagt runt det grundkonceptet är halva nöjet.

    Första gången du startar spelet möts du av några ord som beskriver hur du alltid drömt om att designa inbyggda system, men hur du i västvärlden har problem att hitta arbetsplatser där du får jobba med sånt – och därför har du nyligen flyttat till Shenzhen i Kina, och du har precis börjat på ditt nya jobb.

    Efter introt möts du av en smått futuristisk skrivbordsmiljö med några ikoner på skrivbordet, och en av dessa är till en sorts mailklient, och det är via denna du kommer till dina pussel (“uppdrag”, eller “banor”, vad det nu ska kallas) som alla kommer till dig via mail från chef och kollegor.

    Jag diggar detta. Inte för att det ska kännas som att vara på jobbet när en är ledig hemma, utan för att de gör något kreativt av något som annars för det mesta inte ens ges en tanke. Om menyerna är en transportsträcka, varför inte göra den till en del av spelet? Helt plötsligt är jag direkt i spelet när jag startar upp det, istället för i en onödig mellanmeny. Känns det som, iaf, men sanningen är ju att det är både och samtidigt.

    Angående mailen så behöver aldrig själv svara på något mail eller så, det kommer bara nya mail och nya konversationer när du blivit klar med de uppgifter du fått. Grunden till alla mail är också ett tillfälle de tagit att göra något… ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns inte som att jag sitter och väljer banor i en meny här heller, även om det är precis det jag gör.

    Och mailen, till skillnad från det egentliga gränssnittet (den skrivbordsmiljö en har presenterats med) som är väldigt formellt och företagsmässigt gjort, så är det i mailen som andra personligheter dyker upp, och det är kul att jag redan nu kan kunna gissa vilken av alla kollegor som skickat mig mailet utifrån hur de alla uttrycker sig.

    Allt det här låter säkert ganska torrt, men mailen är ganska korta (typ så korta de kan vara), och alla som mailar dig känns som genomtänkta karaktärer.

    En liten bit in i spelet får du också ett mail från din chef om hur han vill att du och dina kollegor ska testa ett spel hans dotter skrivit, och komma med feedback. Det är en variant av patiens, fast med tre färger (grön, röd, svart) och kort med talen 1-9, plus några extrakort.

    En får inga vidare instruktioner (några mycket korta), och när en kollega mailat och skrivit att det kanske vore bra med en ångra-knapp så svarar chefen spydigt och charmigt med “It’s not that hard”. Men det tog en stund att fatta hur det funkar, och vissa misstag gör att det inte går att lösa. Då är det bara börja om.

    Det… det är ett minispel i ett spel, som egentligen inte har med huvudspelet att göra, men det är en fantastisk paus från det andra (som är ganska krävande och stundvis väldigt frustrerande, att skriva assembler med många begränsningar), men det är en mycket bra påminnelse om två saker; Att ta pauser, och att testa sig fram och börja om när det inte funkar.

    Det är inget mer med det, och de presenterar det på ett otroligt snyggt sätt.

    Det finns att köpa på GOG.com för lite över en hundralapp.


  • I rymden: The Expanse

    BP059683.jpg

    Jag glömde. Sent i fredags förra veckan insåg jag att fredagen hade kommit och gått, och att jag inte hade skrivit något. Jag hade på kvällen reagerat på att det var fredag – jag såg någon gå med en plastkasse från Systemet, i korsningen där på Ringvägen, och jag tänkte att just det – det är fredag. Sen glömde jag allt det skulle kunna innebära. Jag tänkte på annat.

    När jag senare insett att jag inte skrivit något här, så bestämde jag mig för att det fick lov att vara okej. Det får bli en veckas glapp.

    Jag vet inte vad jag skulle ha skrivit om riktigt heller. Antar att jag borde nämnt The Expanse, eftersom jag nämnde det i inlägget innan. Kanske något om värmen igen. Om skärgårdsplaner (se bilden ovan). Inget speciellt, och allt.

    Men nu blev det om The Expanse. Jag började skriva lite och lyckades inte sluta. Kanske blir så när en spenderat tid på att läsa 3600+ sidor av något under bara tre veckor.

    The Expanse

    Jag har aldrig gillat att kolla upp filmer och böcker innan jag spenderar tid med dem. Kanske inte alltid sant, men jag känner inget behov av att läsa baksidan av böcker innan jag tar mig an dem, eller se trailers för filmer. Jag brukar rent av undvika de sakerna. Oftast brukar jag redan ha något annat som gör mig intresserad av verket.

    Så, naivt, avsiktligt oinformerad, trodde jag att de sex böcker i The Expanse-serien utgjorde hela serien, men så var det tydligen inte. Jag förväntade mig ett avslut, men fick inget. En sjunde bok är tydligen på gång.

    Just nu känns det som en evighetsserie, och det gör mig otaggad. Jag vill ha något med en början och ett slut. Jag har redan sett vartenda avsnitt av Star Gate, där det typ var samma sak. Snälla, skapare, gör något nytt istället.

    Dock vill jag vara tydlig med att jag fortfarande är nöjd med att ha sett Star Gate, och ska nog se om SG-1 snart igen.

    Ljusets hastighet

    Det är intressanta böcker, men jag vet inte om det är böcker jag vill läsa igen. Jag tror det jag finner så fascinerande med dem är en ganska enkel sak: Inget - varken rymdskepp eller information - kan i böckernas verklighet färdas snabbare än ljusets hastighet.

    Detta betyder att om någon befinner sig en ljustimme från en annan person så tar det en timme för dem att skicka ett meddelande till den andre. Och sedan en timme igen för att ett svar ska komma fram. Det är omöjligt för dem att veta något snabbare än så.

    Detta kanske låter banalt, men det är något som i de flesta scifi-verk arbetas runt med Warp Drive eller subspace communication. Inte att de som gör så gör fel, men det är intressant att de här författarna bryter mot normen. Inte att de är först att göra det på något vis, men det känns ändå lite ovanligt.

    Det är en intressant sak som kommer utifrån en arbiträr (för att vara science fiction) och “självhämmande” (och av författarna utvald) begränsning.

    En annan jag vet som gör det är Alastair Reynolds med Revelation Space, som i de böckerna leder till massa andra häftiga saker.

    (Nedan kommer några milda spojlers utan så mycket detaljer.)

    Det om ljusets hastighet är nog det som fått mig att läsa vidare, trots att det kanske inte är så mycket annat som tilltalar i serien. Karaktärerna utvecklas sakta, hur deras perspektiv används görs bra, men det mesta är ganska platt, och när en viktig karaktär går bort så känner jag inte att mycket förlorats. Det är bara en sak som hänt. Jag känner mig inte investerad.

    Representation

    Då det är lättare att skriva om saker som stör en…

    När det kommer till representation (som genus, hudfärg, eller klass) så görs det ganska klumpigt. Klassbiten har jag svårare att beskriva, men det finns fler viktiga kvinnliga karaktärer i roller som inte är till för att en manlig huvudkaraktär ska bli kär i dem, och många kvinnor har samma roller som männen. Dock blir jag osäker på om böckerna faktiskt klarar bechdeltestet, men det är åtminstone inte lika uppenbart misslyckande som i de flesta andra serier.

    Det finns även karaktärer med bland annat afrikansk och asiatisk härkomst, men de introduceras typ alltid som “och här är Karaktär Karaktärsson som har väldigt mörk hud”, men kanske en eller två gånger beskrivs en vit karaktärs hudfärg. Hudfärgen tillför aldrig något – den betyder aldrig något mer. Jag tror det på sätt och vis är bra att de tydligt har med olika karaktärer, men när det görs på det där sättet så bidrar det bara till vithetsnormen. “Om du inte är vit är du ett undantag”, vilket är problematiskt. Och oerhört tröttsamt.

    Jag tror inte det finns någon transperson eller ickebinär karaktär i böckerna alls. De homosexuella par (mest lesbiska kvinnor, men även några färre manliga par) som nämns bara… ja, nämns. De behandlas i böckerna precis som hetronormativa par, enligt hur jag tyder texterna. Även några av de paren som nämns har barn.

    Språket, och TV-serien

    Det finns tre primära grupper i världen i boken. Jordens befolkning (överklass), Mars (militärt fokus, kanske medelklass) och “The Belters”, de som bor i rymden på rymdstationer, mest runt astreoidbältet, som en utnyttjad arbetarklass, främst utnyttjad av Jorden.

    I böckerna, och tydligare i TV-serien, så pratar bältfolket “Belter creole”, vilket är en blandning av massvis av olika språk. I TV-serien låter uttalet för mig väldigt afrikanskt (jag skäms, jag önskar jag kunde vara mer specifik), men typ 95% av alla som talar det är vita.

    Jag vet inte vad det betyder, om något, men det ger mig en olustig magkänsla.

    Jag önskar jag kunde göra en bättre analys av detta, men jag känner mig inte mogen för att mer än att ta upp frågan.

    Källan

    Som en mycket vit priviligerad mestadels cis-man, även om jag länge varit normkritisk väldigt länge, är jag absolut inte den som ska ha “den definitiva analysen” av något av det jag nämner ovan, men då jag är den enda jag vet som läst de här böckerna så kände jag att jag ville dela med mig av vad jag uppmärksammat i dem.

    Om du vill veta mer om problematiken jag försöker ta upp ovan, så lyssna på de som tillhör de utsatta grupperna istället för mig. Exempelvis genom att lyssna på den amerikanska podcasten Code Switch, eller den svenska podcasten Raseriet.

    Varför tar jag upp det här?

    Det här är främst en blogg om skapande. Jag anser att en som skapare måste (försöka) förstå sammanhanget en skapar något i.

    Om den person du försöker illustrera (kanske en karaktär i din bok) tillhör en grupp du inte tillhör så är det (ofta) svårt att rättvist representera dem. Vad som gärna händer är att den gruppens stereotyp istället används, och personen blir orättvist representerad.

    Detta leder till att fördomar cementeras och att de personer du försöker inkludera istället aktivt exkludera

    Det här är ett stort ämne, men jag tror att det bästa en kan göra är att lära sig mer om den grupp en försöker inkludera, typ genom att ärligt lyssna på folk som tillhör den gruppen, och inte göra så mycket antaganden.

    Jag har inte själv stått inför såna val (jag tror det är sant?), men jag har länge varit nyfiken på att försöka skriva en längre fiktiv text om flera personer, där personers utseende aldrig beskrivs, där namn inte är avslöjande, och där könsidentiteter/könstillhörigheter aldrig nämns.

    Jag kan inte tänka mig att såna texter inte längre finns, men det låter som en intressant övning.

    Allt detta gör ju saker mer komplexa, men själv gillar jag komplexitet och problematisering, och jag tror mer förståelse leder till av-polarisering och mer nyansering, och allt det tror jag är av godo.


  • Um

    BP059683.jpg

    Okej, det är fredag igen, och det betyder att det är dags att berätta hur jag mår och hur det går igen, men jag har ingenting att skriva, känns det som igen.

    Jag är inne på tredje veckan av ledighet, och den senaste veckan har varit galet varm. Vad är det, 60 skogsbränder runt om i landet? Här är det 30 grader varmt både inomhus och utomhus, och när jag inte direkt har saker jag måste/vill göra om dagarna så brukar jag vara segstartad nog som det är. Idag, i jakt på frukost, slog jag upp kylskåpsdörren lite slarvigt och träffade mig själv mitt på nosen. Snyggt är ordet.

    Jag sitter just nu på balkongen, klockan är snart tio på kvällen, och jag gör mig en till kopp kaffe för att jag inte vill sova. Några skator skuttar fram och tillbaka på taket mitt emot och leker med något snöre. Några grannar jag inte kan se spelar mysig reggae på svenska som når mig genom ett öppet fönster, eller via en balkongdörr på vid gavel. Grannarna ovanför mig vattnar växterna, och överflödigt vatten droppar sakta ner på mitt balkongräcke. Det låter som att någon ber om uppmärksamhet innan de ska hålla ett tal. Det är inget som berör mig.

    Min vita t-shirt har gråa färgfläckar från det första lagret färg jag lagt på väggen i den inbyggda garderoben jag snyggar upp, den jag skrev om för en vecka sedan. Det börjar bli fint. Jag insåg inte det här förrän jag började måla, men färgen jag valt skulle nog kunna heta gråkortsgrå. Det känns passande, även om det inte kommer få bo så mycket fotosaker i det utrymmet sen.

    Jag har även fått igång min nya dator, det var strul med amdgpu-drivrutinerna, men jag fick till det till slut, med Linux 4.18.0-rc4 och firmware direkt från någon av AMDs utvecklare. 4GB dedikerat grafikminne har jag nu. Det är helt bizzart. Jag har kört med Intels integrerade de senaste… 7 åren minst? Jag har kunnat spela diverse spel dock, typ Factorio och This War of Mine, men inte utan att den dator jag hade satte fläktarna på max. Den här är knäpptyst, och nu har jag grafiken på max istället för de lägsta inställningarna. Nu har jag har sluppit att sitta med hörlurar. Så idag har jag suttit i några timmar och spelat det senare nämnda spelet. Det är fett bra och fett deppigt.

    Klockan slår tio. Jag tar en klunk kaffe.

    Jag är på bok fyra av The Expanse-serien, och därmed ikapp och förbi TV-serien. Nu börjar det lite mer spännande. Jag vet inte vad jag tycker om serien än. Uppenbarligen tillräckligt för att läsa 2000+ sidor på två veckor, men… vi får se.

    Nu kliar det i fingrarna igen, och jag måste återgå till spelet. Imorgon eller på söndag kommer jag vara klar med garderoben. Det känns fint. Det känns bra.

    Tills vidare, internet.



Prenumerera med RSS