Inlägg

  • En humlas ränder

    Jag skulle säga att jag har många bollar i luften samtidigt, men jag vet inte hur sant det är. Vet inte hur tråkig den här liknelsen är, men det är snarare så att jag har många bollar men de flesta ligger och vilar på marken. Jag jonglerar bara med några få åt gången.

    Härom veckan var jag på en kort kvällskurs med Skrivsprånget. Vi var ett dussin personer plus de två ledarna, och vi spenderade det mesta av tiden i en stor cirkel av stolar.

    Jag har under det senaste halvåret och lite till genom skolan starkt bearbetat min prestationsångest (genom aktiva övningar och metoder skolan jobbar med), men har haft svårt att översätta den sakta men säkert vunna tryggheten och friheten till skrivandet. Den här kvällen med Gunilla och Eva hjälpte till att knyta ihop några spretiga idéer jag haft till något mer konkret.

    I skolan har vi i stort sett alltid förövningar när vi introducerar nya övningar eller ämnen, och för det mesta av tiden jobbar vi i grupp. Vad vi gjorde den här måndagskvällen var att föra över samma idéer till skrivandet.

    Det är ganska enkla saker, men som så mycket annat är saker så mycket mer självklara i efterhand än i förhand, och stor eloge till ledarna som lyckas förmedla övningarna och leda gruppen på ett så bra sätt.

    Skrivandet kräver precis som allt annat skapande uppvärmning. Att få hjärnan att tänka i rätt banor. Att få händer och kropp att hitta en trygg hållning. Att kunna slappna av och att försöka hitta flyt. En mycket viktig hörnsten i detta är att inte kritisera sig själv så mycket i början av processen, för då kommer en ingenvart alls. Det är fruktansvärt lätt att vara för hård mot sig själv.

    Så, bara skriv. Skriv. Läs inte vad du skrivit. Skriv och fortsätt skriva. Skriv vad som än dyker upp. Repeterande ord gör inget. Originalitet är inte viktigt. Härma. Skriv samma sak igen. Skriv en association till vad du skrev nyss. Skriv om pennor eller om papper, om pappersflygplan och högstadiets mattelektioner. Skriv om en lärare eller att kasta kula på rasten, eller hur du liksom jag kanske inte förstod hur en skulle tag hand om en Tamagochi. Bara skriv i fem minuter, eller så länge du behöver.

    Hitta en bild, eller tag en bild, vilken som helst, och skriv om hur det som händer i bilden kunde ha hänt. Eller vad som händer sen.

    Ta några ord, från var som helst, så som “en humlas ränder”, och skriv vad som helst om det. Se vad som dyker upp. Dessa papper kan kastas när du är klar, om du inte finner glädje eller inspiration i dem. Det är bara uppvärmning. Det finns inget rätt eller fel.

    Vi gjorde även några gruppövningar, dels att vi läste upp några av de kortare sakerna vi skrivit under uppvärmningen. Ingen kommer skratta åt dig när alla delar halvslarvigt ihopslängda tvåminutersgrejer där alla i gruppen blivit tilldelade ett så strikt format. Du kommer inte dö. Släpp ångesten (lättare sagt än gjort). Det här är dock något som kanske inte funkar lika bra på det allmänna internet, folk är i regel så mycket taskigare där än i möten i köttrymden.

    Vi skrev även dikter. Alla fick varsitt papper med början på en mening nere i ena hörnet, olika meningar på varje papper, och uppdraget att avsluta meningen så fort och spontant som möjligt. Sedan vek en undan det en skrivit och skickade vidare pappret till den som satt intill. Efter det fick vi några minuter på oss att läsa igenom det papper vi hade inför oss i slutändan, och ombads välja ut 5 av raderna att läsa upp högt i valfri ordning. Vi fick lite frihet att formulera om vissa saker så det skulle flyta på bättre att läsa upp. Här är det jag läste upp, skapat av hela gruppen:

    I mitt inre rum är jag hemlighetsfull
    I mitt inre rum är både dörrar och fönster öppna
    I mitt inre rum har jag kanske låtit för många klampa runt.
    
    I mitt inre rum så är jag Hermione Granger i Harry Potter,
    och i mitt inre rum finns plats för sju varelser till.
    

    Och det här gör mig så glad. Det är så enkelt och inte alls så farligt som en kan känna i början.

    Jag försöker komma ihåg att följa de här reglerna. Att värma upp, att inte kritisera under skapandeprocessen, att påminna mig själv om att det inte handlar om liv och död. Det här för mig också tillbaka till alla mina bollar - jag målar akvarell, jag försöker måla med akryl, jag kladdar med färg på textil och gör screentryck, jag tecknar med blyerts, jag sitter med gitarren i famnen i soffan när jag tittar på TV-serier, jag försöker lyssna på musik. Jag bakar bröd, jag syr med min nya fantastiska symaskinen. Jag försöker skriva. Men jag gör bara en eller två saker åt gången, och under tiden jag gör en sak glömmer jag bort hur jag gjort med en annan sak.

    Men det gör inget. Målet är ändå inte att vara bäst på allt så fort som möjligt. Målet är att finna någon sorts ro. Allt annat positivt är bara lyckliga tillfälligheter.

    Jag ska med detta försöka uppdatera bloggen lite oftare. Det är ju faktiskt ganska kul att skriva.


  • Kortfilm, stop-motion, dubbel bestraffning

    Under vecka 48 har vi i skolan fått jobba med serier och kortfilm. Efter att veckan innan börjat med att läsa Liv Strömquist (bästa kurslitteraturen jag någonsin fått) så gick vi över i att själva göra en serie i två format.

    Att teckna eller rita är något som för de flesta kommer sammankopplat med ganska rejäla prestationer. Om en inte kan teckna fotorealistiskt så är tankarna hos amatörer ofta att en inte kan rita alls, vilket självklart inte är sant. Alla kan rita och kommunicera med sitt tecknande, även om en kanske saknar kunskapen eller mekaniken för att skapa samma estetik som “de där proffsen”.

    Så, för att kringgå de tankarna så fick vi av Tova uppgifterna att på ganska kort tid teckna olika figurer på lite olika sätt, exempelvis att teckna en luftballong blundandes, en varg med sin icke-dominanta hand, en stol upp-och-ner och en lucia utan att lyfta på pennan.

    Sedan skulle vi använda dessa för att skapa en serie på två-tre rutor på en yta av 1,5x2 meter med en annan sak vi diskuterat de senaste dagarna: härskartekniker. Vi blev tilldelade härskartekniken “dubbel bestraffning” (eller “dubbelbestraffning”, tydligen) som kort handlar om hur en än gör så gör en fel: Exempelvis är en antingen för petig och detaljstyrande eller alldeles för slapp och lat och oengagerad. Alltså att det inte går att göra rätt.

    Den serien vi skapade skulle sluta i kaos, innan konfliktlösningen.

    Dagen efter detta skulle vi med samma figurer skapa en kortfilm som löser konflikten. Vi valde att göra om vår seriestripp i kortfilmsformat och inkludera hela lösningen så att kortfilmen skulle bli fristående från seriestrippen.

    Spana in den här: Dubbel bestraffning: Filmen på Vimeo.

    Skapad av Alex, Kim, Ellinor och mig.


  • 365: Slutspurt

    Hej. Jag hade skrivit ett ganska långt inlägg om hur skönt det känns att vara klar med 365-projektet, att ha tagit en bild varje dag i ett år, hur skönt det var att ha det bakom sig, et.c… men så när jag skulle lägga upp det inlägget insåg jag att jag inte hade börjat första september förra året, utan den 27e… så efter att ha haft en dag där jag njutit av att inte behöva tänka på att ta en bild så blev det till att plocka upp kameran igen.

    Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att fortsätta fast jag trodde att jag var klar, men just nu känns det faktiskt helt görbart, och ganska lugnt.

    Jag var också ganska nöjd med bilden ovan som sista bilden i serien, men så blev det visst inte.

    Bara några veckor till!


    Angående Fredagligen så har inte det riktigt blivit av, men jag har fortfarande som mål om att snitta på ett inlägg per vecka. Ambitionen lever än, men det ska komma ifrån lust och inte (bara) från tvång.


  • Shenzhen I/O

    Klockan halv fyra i morse, smått förvånad, upptäckte jag vad klockan hade blivit. Helt fast i ett nytt spel jag hittat. Ett pusselspel med en programmeringsvinkel, men arbetet de har lagt runt det grundkonceptet är halva nöjet.

    Första gången du startar spelet möts du av några ord som beskriver hur du alltid drömt om att designa inbyggda system, men hur du i västvärlden har problem att hitta arbetsplatser där du får jobba med sånt – och därför har du nyligen flyttat till Shenzhen i Kina, och du har precis börjat på ditt nya jobb.

    Efter introt möts du av en smått futuristisk skrivbordsmiljö med några ikoner på skrivbordet, och en av dessa är till en sorts mailklient, och det är via denna du kommer till dina pussel (“uppdrag”, eller “banor”, vad det nu ska kallas) som alla kommer till dig via mail från chef och kollegor.

    Jag diggar detta. Inte för att det ska kännas som att vara på jobbet när en är ledig hemma, utan för att de gör något kreativt av något som annars för det mesta inte ens ges en tanke. Om menyerna är en transportsträcka, varför inte göra den till en del av spelet? Helt plötsligt är jag direkt i spelet när jag startar upp det, istället för i en onödig mellanmeny. Känns det som, iaf, men sanningen är ju att det är både och samtidigt.

    Angående mailen så behöver aldrig själv svara på något mail eller så, det kommer bara nya mail och nya konversationer när du blivit klar med de uppgifter du fått. Grunden till alla mail är också ett tillfälle de tagit att göra något… ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns inte som att jag sitter och väljer banor i en meny här heller, även om det är precis det jag gör.

    Och mailen, till skillnad från det egentliga gränssnittet (den skrivbordsmiljö en har presenterats med) som är väldigt formellt och företagsmässigt gjort, så är det i mailen som andra personligheter dyker upp, och det är kul att jag redan nu kan kunna gissa vilken av alla kollegor som skickat mig mailet utifrån hur de alla uttrycker sig.

    Allt det här låter säkert ganska torrt, men mailen är ganska korta (typ så korta de kan vara), och alla som mailar dig känns som genomtänkta karaktärer.

    En liten bit in i spelet får du också ett mail från din chef om hur han vill att du och dina kollegor ska testa ett spel hans dotter skrivit, och komma med feedback. Det är en variant av patiens, fast med tre färger (grön, röd, svart) och kort med talen 1-9, plus några extrakort.

    En får inga vidare instruktioner (några mycket korta), och när en kollega mailat och skrivit att det kanske vore bra med en ångra-knapp så svarar chefen spydigt och charmigt med “It’s not that hard”. Men det tog en stund att fatta hur det funkar, och vissa misstag gör att det inte går att lösa. Då är det bara börja om.

    Det… det är ett minispel i ett spel, som egentligen inte har med huvudspelet att göra, men det är en fantastisk paus från det andra (som är ganska krävande och stundvis väldigt frustrerande, att skriva assembler med många begränsningar), men det är en mycket bra påminnelse om två saker; Att ta pauser, och att testa sig fram och börja om när det inte funkar.

    Det är inget mer med det, och de presenterar det på ett otroligt snyggt sätt.

    Det finns att köpa på GOG.com för lite över en hundralapp.


  • I rymden: The Expanse

    BP059683.jpg

    Jag glömde. Sent i fredags förra veckan insåg jag att fredagen hade kommit och gått, och att jag inte hade skrivit något. Jag hade på kvällen reagerat på att det var fredag – jag såg någon gå med en plastkasse från Systemet, i korsningen där på Ringvägen, och jag tänkte att just det – det är fredag. Sen glömde jag allt det skulle kunna innebära. Jag tänkte på annat.

    När jag senare insett att jag inte skrivit något här, så bestämde jag mig för att det fick lov att vara okej. Det får bli en veckas glapp.

    Jag vet inte vad jag skulle ha skrivit om riktigt heller. Antar att jag borde nämnt The Expanse, eftersom jag nämnde det i inlägget innan. Kanske något om värmen igen. Om skärgårdsplaner (se bilden ovan). Inget speciellt, och allt.

    Men nu blev det om The Expanse. Jag började skriva lite och lyckades inte sluta. Kanske blir så när en spenderat tid på att läsa 3600+ sidor av något under bara tre veckor.

    The Expanse

    Jag har aldrig gillat att kolla upp filmer och böcker innan jag spenderar tid med dem. Kanske inte alltid sant, men jag känner inget behov av att läsa baksidan av böcker innan jag tar mig an dem, eller se trailers för filmer. Jag brukar rent av undvika de sakerna. Oftast brukar jag redan ha något annat som gör mig intresserad av verket.

    Så, naivt, avsiktligt oinformerad, trodde jag att de sex böcker i The Expanse-serien utgjorde hela serien, men så var det tydligen inte. Jag förväntade mig ett avslut, men fick inget. En sjunde bok är tydligen på gång.

    Just nu känns det som en evighetsserie, och det gör mig otaggad. Jag vill ha något med en början och ett slut. Jag har redan sett vartenda avsnitt av Star Gate, där det typ var samma sak. Snälla, skapare, gör något nytt istället.

    Dock vill jag vara tydlig med att jag fortfarande är nöjd med att ha sett Star Gate, och ska nog se om SG-1 snart igen.

    Ljusets hastighet

    Det är intressanta böcker, men jag vet inte om det är böcker jag vill läsa igen. Jag tror det jag finner så fascinerande med dem är en ganska enkel sak: Inget - varken rymdskepp eller information - kan i böckernas verklighet färdas snabbare än ljusets hastighet.

    Detta betyder att om någon befinner sig en ljustimme från en annan person så tar det en timme för dem att skicka ett meddelande till den andre. Och sedan en timme igen för att ett svar ska komma fram. Det är omöjligt för dem att veta något snabbare än så.

    Detta kanske låter banalt, men det är något som i de flesta scifi-verk arbetas runt med Warp Drive eller subspace communication. Inte att de som gör så gör fel, men det är intressant att de här författarna bryter mot normen. Inte att de är först att göra det på något vis, men det känns ändå lite ovanligt.

    Det är en intressant sak som kommer utifrån en arbiträr (för att vara science fiction) och “självhämmande” (och av författarna utvald) begränsning.

    En annan jag vet som gör det är Alastair Reynolds med Revelation Space, som i de böckerna leder till massa andra häftiga saker.

    (Nedan kommer några milda spojlers utan så mycket detaljer.)

    Det om ljusets hastighet är nog det som fått mig att läsa vidare, trots att det kanske inte är så mycket annat som tilltalar i serien. Karaktärerna utvecklas sakta, hur deras perspektiv används görs bra, men det mesta är ganska platt, och när en viktig karaktär går bort så känner jag inte att mycket förlorats. Det är bara en sak som hänt. Jag känner mig inte investerad.

    Representation

    Då det är lättare att skriva om saker som stör en…

    När det kommer till representation (som genus, hudfärg, eller klass) så görs det ganska klumpigt. Klassbiten har jag svårare att beskriva, men det finns fler viktiga kvinnliga karaktärer i roller som inte är till för att en manlig huvudkaraktär ska bli kär i dem, och många kvinnor har samma roller som männen. Dock blir jag osäker på om böckerna faktiskt klarar bechdeltestet, men det är åtminstone inte lika uppenbart misslyckande som i de flesta andra serier.

    Det finns även karaktärer med bland annat afrikansk och asiatisk härkomst, men de introduceras typ alltid som “och här är Karaktär Karaktärsson som har väldigt mörk hud”, men kanske en eller två gånger beskrivs en vit karaktärs hudfärg. Hudfärgen tillför aldrig något – den betyder aldrig något mer. Jag tror det på sätt och vis är bra att de tydligt har med olika karaktärer, men när det görs på det där sättet så bidrar det bara till vithetsnormen. “Om du inte är vit är du ett undantag”, vilket är problematiskt. Och oerhört tröttsamt.

    Jag tror inte det finns någon transperson eller ickebinär karaktär i böckerna alls. De homosexuella par (mest lesbiska kvinnor, men även några färre manliga par) som nämns bara… ja, nämns. De behandlas i böckerna precis som hetronormativa par, enligt hur jag tyder texterna. Även några av de paren som nämns har barn.

    Språket, och TV-serien

    Det finns tre primära grupper i världen i boken. Jordens befolkning (överklass), Mars (militärt fokus, kanske medelklass) och “The Belters”, de som bor i rymden på rymdstationer, mest runt astreoidbältet, som en utnyttjad arbetarklass, främst utnyttjad av Jorden.

    I böckerna, och tydligare i TV-serien, så pratar bältfolket “Belter creole”, vilket är en blandning av massvis av olika språk. I TV-serien låter uttalet för mig väldigt afrikanskt (jag skäms, jag önskar jag kunde vara mer specifik), men typ 95% av alla som talar det är vita.

    Jag vet inte vad det betyder, om något, men det ger mig en olustig magkänsla.

    Jag önskar jag kunde göra en bättre analys av detta, men jag känner mig inte mogen för att mer än att ta upp frågan.

    Källan

    Som en mycket vit priviligerad mestadels cis-man, även om jag länge varit normkritisk väldigt länge, är jag absolut inte den som ska ha “den definitiva analysen” av något av det jag nämner ovan, men då jag är den enda jag vet som läst de här böckerna så kände jag att jag ville dela med mig av vad jag uppmärksammat i dem.

    Om du vill veta mer om problematiken jag försöker ta upp ovan, så lyssna på de som tillhör de utsatta grupperna istället för mig. Exempelvis genom att lyssna på den amerikanska podcasten Code Switch, eller den svenska podcasten Raseriet.

    Varför tar jag upp det här?

    Det här är främst en blogg om skapande. Jag anser att en som skapare måste (försöka) förstå sammanhanget en skapar något i.

    Om den person du försöker illustrera (kanske en karaktär i din bok) tillhör en grupp du inte tillhör så är det (ofta) svårt att rättvist representera dem. Vad som gärna händer är att den gruppens stereotyp istället används, och personen blir orättvist representerad.

    Detta leder till att fördomar cementeras och att de personer du försöker inkludera istället aktivt exkludera

    Det här är ett stort ämne, men jag tror att det bästa en kan göra är att lära sig mer om den grupp en försöker inkludera, typ genom att ärligt lyssna på folk som tillhör den gruppen, och inte göra så mycket antaganden.

    Jag har inte själv stått inför såna val (jag tror det är sant?), men jag har länge varit nyfiken på att försöka skriva en längre fiktiv text om flera personer, där personers utseende aldrig beskrivs, där namn inte är avslöjande, och där könsidentiteter/könstillhörigheter aldrig nämns.

    Jag kan inte tänka mig att såna texter inte längre finns, men det låter som en intressant övning.

    Allt detta gör ju saker mer komplexa, men själv gillar jag komplexitet och problematisering, och jag tror mer förståelse leder till av-polarisering och mer nyansering, och allt det tror jag är av godo.



Prenumerera med RSS