Inlägg

  • Läsa, bygga

    BP059145-expanse.jpg

    Jag vill att den här bloggen handlar om skapande, och den skapandeprocess jag vill prata om är min egen. Jag vill att det ska vara en sorts dagbok. Men det är svårt när jag känner att jag inte skapar så mycket, åtminstone inte bildmässigt.

    Den här veckan har jag ängnat väldigt mycket tid till att läsa; jag är tusen sidor in i en rymdopera och har – och det här är lika roligt som dumt – blivit torr om tumfingertopparna och flagnar av allt bläddrande mellan sidorna. Jag har läst ganska mycket över lag det senaste året, men för det mesta på en ebokläsare. Jag har blivit ovan vid att bläddra så mycket i torrt papper. Ett dumt slags ilandsproblem jag inte tidigare kunnat föreställa mig. Fantastiskt.

    En annan sak från veckan: Jag ett ryck och började med en sak jag velat göra i månader, om inte längre. Jag har en inbyggd garderob i lägenheten som jag inte kunnat utnyttja så väl. Den har bara haft två små hyllor och en galgstolpe. På golvet har jag mest ställt in saker på måfå. Jag har bott i den här lägenheten i tre år nu, och det är inte som att jag har för mycket förvaring för alla mina småprylar och spridda intressen.

    Jag har alltid varit rädd för att göra saker jag aldrig gjort förut, eller saker jag inte vet hur jag gör. Jag vet inte hur en river väggmonterade hyllor. Jag vet inte hur en spacklar och målar och framför allt sätter upp (eller i detta fall till och med bygger) nya hyllor, och får dem på plats.

    Och det är precis det jag börjat göra. Jag har en skiss på nya hyllan (så enkelt gjord som möjligt), jag har sågat upp delar till den. Jag har varit orolig över hur mycket varje hyllplan får belastas utan att hyllan rasar, men har tänkt fuck it, och att jag förmodligen oroar mig i onödan. Jag har rivit ner de gamla hyllorna, och bara tänkt ett steg i taget. Sak samma hur fula märken det blir i väggen av de gamla spikarna som går ur – det är ett framtida bekymmer. Det löser sig.

    Jag har hela tiden försökt anamma Pippi Langstrumps “Det har jag aldrig gjort förut, det kan jag säkert”.

    Jag har köpt putsbruk, och täckt i de värsta hålen. Jag har spacklat och gjort det jämnare. Och det har gått helt okej. Ingen har dött. Inga väggar har rasat. Inga grannar har kommit förbi och varit arga för att jag väsnats. Ärligt talat har de säkert inte märkt något alls.

    Jag har inte fotat något av det, och jag vet inte om jag kommer göra det heller. Att ta bilder är fotande, och det där byggprojektet har inget med fotande att göra. Det är vad jag tänker just nu iaf, och jag vill inte att de sakerna beblandas just nu.

    På tisdag fortsätter projektet, efter den här långhelgen hemma hos Emelie. Jag tror jag bestämt mig för att spackla hela putsväggen för att få en mindre knottrig yta, och sen måla allt mörkgrått.

    Det kommer nog bli fint. Och det känns bra att skapa något med händerna.


  • En vecka på mig

    2018-07-06-hades.jpg

    Åh, jag kommer ha en hel vecka på mig, en vecka där jag är helt ledig, jag kommer lägga så mycket tid på nästa inlägg! Det var vad jag föreställde mig i alla fall. Det har inte riktigt hänt – istället slänger jag bara ihop något hastigt bara – nästan bara – för att inte bryta mot löftet mot mig själv att lägga upp ett inlägg varje fredag.

    Det är allt det här blev.

    Vad jag gjort istället har varit att titta på säsong 3 av The Expanse, försökt sätta upp och confa FreeIPA (linuxnörderi..) i mitt hemmalabb, och hela kvällen igår (och det mesta av idag) har jag försökt att få X att starta på min nya dator som verkar för ny för att ha bekvämt mjukvarustöd. Alltså, mer linuxnörderi.

    Jag har också varit ute varje dag och gjort bilder, oftast runt 22-tiden och utan inspiration eller lust. Jag har jagat betydelse, men kom tidigare i eftermiddags på att de gånger jag känner att jag lyckats med bildrelaterat berättande, så har bilderna sällan betytt så mycket för sig själva. Det är orden jag sätter runt dem som gör det. Deras sammanhang.

    Det är lätt att glömma bort.


  • Arbetsfri

    2018-06-28-stormbyar.jpg

    Igår var min sista dag på jobbet, och det kommer nog dröja lång tid innan jag jobbar på kontor igen.

    Det är vad jag hoppas, i alla fall.

    2018-06-28-stenkast.jpg

    Jag har svårt att förstå att jag har sommarlov.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.


  • Folkis

    2018-05-30

    Jag vaknade, har gjort kaffe, och känner ett behov av att skriva. Det här är något som först egentligen var tänkt för dagboken, men idag kände jag inte för att skriva för hand. Vet att det är ovanligt att jag skriver sånt här på datorn.

    Jag kunde ta den bärbara från skrivbordet och sätta mig på balkongen, och mot mina förväntningar kunna börja skriva utan att känna att datorn är för mycket “jobb”.

    Datorn, framför vilken jag spenderat (typ) hela mitt arbetsliv, och det mesta av mitt privata. Gymnasiet gjorde aldrig datorn för betingad med tråkiga saker, för jag var så långt före (eller ja, åtminstone någon helt annanstans) med egna grejer, mot vad som hände i klassrummet. Detta på IT-Gymnasiet. Allt jag gjorde (vid datorn) då var alltid mer för min egen skull, för min egen nyfikenhet, än för någon annan. Alltså inte att jag gjorde allt skolarbetet med glädje och bravur, utan snarare alla icke-skolrelaterade grejer jag gjorde.

    Vad jag gjorde vid datorn var så mycket mer intressant än det skolan erbjöd. Jag satt med Gentoo och Slackware, FVWM, xmonad, PHP, MySQL och bash. Om inte de sakerna säger dig något gör det inget. Det var även då, under skolgången, jag lärde mig Svorak, en svensk variant av tangentbordsuppsättning som är minst sagt ganska olik QWERTY. För att vara tydlig betyder det att alla tecken på tangentbordet är omkastade, av ergonomiskäl. Jag använder den än idag. Jag känner inte många andra som gör det. Nördfaktorn är hög.

    Det blev här viktigt för mig att göra saker perfekta. Perfekta enligt min uppfattning av perfekt alltså, och om jag misslyckades med det mådde jag dåligt.

    Jag vet inte hur länge jag haft någon sorts perfektionism och kontrollbehov. Det är svårt att se mig själv utifrån, speciellt bakåt i tiden. Dessa egenskaper är jag inte det minsta stolt över. Inte idag. Kanske kan jag se dem i mer positivt ljus någon gång i framtiden.

    Efter gymnasiet gick jag två år på en skitskola som heter Nackademin, och sen har jag jobbat, för det mesta som IT-konsult.

    Jag skriver en hel del om skolan här av en anledning: Jag fick nyligen besked att jag blivit antagen till den utbildningen jag sökt. Om några månader, i slutet av augusti, ska jag börja i skolan igen. En tvåårig pedagogutbildning i ämnet Levande verkstad. En undebar sorts konstflum som jag är säker på kommer vända ut-och-in på… så sjukt mycket. Nu, efter 10 år i arbetslivet, känner jag mig mogen att gå i skolan igen. Eventuellt mogen för skola för första gången.

    Med konstflum menar jag idéer som kan kräva ett ganska öppet sinne för att ta emot och acceptera. En skola som motsätter sig kritik och betygskalor, men som starkt värderar personlig utveckling. Inga “likes” och poäng, men mycket uppmuntran, på något annat sätt. Jag kommer nog kunna beskriva detta närmare efter att jag faktiskt börjat utbildningen. Men om något så känns det grymt konceptuellt, och är det något jag är svag för så är det det konceptuella.

    Vi kommer jobba med att teckna, att måla, med lera, och allt möjligt. Allt det är helt nytt för mig. Och drama, men exakt vad det innebär vet jag inte. Jag har länge drömt om drama och teater, men inte vågat leva ut något. Jag har fotat i typ 10 år men aldrig skapat med händerna. Åter igen inte för att jag inte velat, utan för att jag inte vågat, och inte haft en plats och stöd att göra det.

    Typ allt arbete kommer även ske i grupp, vilket är helt nytt för mig. Jag har så länge jobbat ensam. Både med foto, som ofta är en ensamsport, men även i jobbet.

    Jag tror de här två åren kommer släppa många hämningar, och jag är övertygad om att det kommer vara med mig livet ut. Jag tror också det här är en plats där jag kommer kunna arbeta bort, eller lära mig att bättre hantera, egenskaper som kontrollbehovet och perfektionismen jag nämnde tidigare.

    Att förväntningarna är höga är jag först att medge, men de är inte ogrundade. Och om jag inte finner det jag söker där så är det ett steg i rätt riktning.

    Jag ser så mycket fram emot hösten.


  • 365: Januari 2018

    2018-01-08-365

    Januari var, liksom de flesta andra månaderna i år, en mycket stressig period för mig. När jag tittar på den tidens bilder så kan jag se den känslan. Jag tycker egentligen att en bilds läsare är den som ska få bestämma hur den uppfattar bilden, och vad den ger för känslor, så om du inte håller med om mina beskrivningar och istället ser något annat så vill jag att du vet att andra tolkningar är strängt uppmuntrade.

    Som så många gånger tidigare sagt har jag fortsatt med mitt 365-projekt om att ta en bild om dagen, även om jag inte har varit så duktig på att lägga upp bilderna i takt med att jag tar dem. Nu är bilderna från januari, fem månader senare, uppe här.

    Jag har även tidigare skrivit om hur jag är intresserad av kureringsarbete, och hur jag borde gå igenom mitt flöde av bilder och försöka plocka ut några först till synes orelaterade bilder och försöka göra en kortare sammanhängande bildserie av dem.

    När jag lägger upp en månads bilder i en klump såhär, känns det ju som ett gott tillfälle att göra just det, och passa på och skriva något om hur den månaden känns, nu några månader efter att bilderna togs.

    Många av bilderna är från kollektivtrafiken, på väg till och från jobbet. Just dessa är alla ganska lika. Mycket mörka, och det enda undantaget är även den, trots att den är tagen mitt på dagen, utomhus, inte direkt full av solsken. Bilderna känns trånga och ger mig alla en känsla av att bli förhindrad.

    Jag tror inte många bilder jag tagit här alls har varit av någon direkt lust att fota, utan snarare något jag har tvingat mig till.

    När jag är lite mindre stressad och känner lite mer lust drivs jag ofta till någon absurd humor. Vare sig jag är stressad eller inte tänker mycket på att försöka hitta en balans i bilder, där exempelvis ett ljust eller mörkt parti i en bild vägs upp i ton eller form i motsatt del av bilden. Detta är ofta mycket lättare sagt än gjort.

    Samtidigt tänker på att det är lättare att försöka ha så formmässigt simpla bilder som möjligt, som raka pelare och platta väggar – men bilderna hade inte varit desamma utan de texturer och detaljer som finns i de till synes tomma ytorna.

    De estetiska valen vill jag dock bara ska vara ett stöd för något annat. Något konceptuellt, eller kanske dokumentärt, men dagar jag är mindre motiverad att göra något “smart” så får något enkelt räcka. Vilket jag också tror är nödvändigt att ha i en bildserie som en ska orka titta igenom. Någon sorts paus.

    Jag försöker alltid vara uppmärksam efter bilder.

    Den här månadens bilder känns bättre att se tillbaka över idag än vad det gjorde när jag tog bilderna.



Prenumerera med RSS