Inlägg taggade “Levande verkstad”

  • SpökTech GrabBuddy

    Tidigare i december: Som del av en skoluppgift blev vi uppdelade i grupper om fyra, och varje grupp fick dra två lotter. En lott med temat, och en lott med videoformat.

    Det här var en del av det större blocket vi hade just då, om visuell retorik. Vi fick också en kort introduktion till filmning och redigering.

    De lotter vi drog sa att vi skulle göra en reklam, och att det skulle ha med spöken att göra. Så vi slängde ihop den här. Det råkade bara bli att det var på engelska.

    Den enda övriga regeln var att det behövde vara under 3 minuter långt.

    Tack Agne, Alex and Kim.

    PS. För de nyfikna så kan jag berätta att de andra videoformaten var nyheter, samhällsinformation och propaganda.

    Läs vidare...
  • Visuell retorik och insändare

    En del av oss i klassen läser Bildpedagogik A på distans mot Högskolan i Gävle. Som en del av detta hade, fredagen för en och en halv vecka sedan, en presentation och genomgång av visuell retorik.

    För att knyta ihop den dagen - och för att få göra något praktiskt efter en förmiddag av att mest sitta snällt och lyssna - så fick vi en uppgift. Vi som hade möjlighet att vara med delades upp i tre grupper, och blev tilldelade en reklambild. Vi skulle tolka den här bilden, och skriva en saklig insändare.

    Läs vidare...
  • Andra lektionen

    Jag skrev tidigare om hur vår första dag med eleverna såg ut, men har ännu inte skrivit om vad vi gjorde deras andra och tredje dag. Idag är en av de sista dagarna på resan, och alla våra direkta praktikdagar är över. Det enda vi har kvar att göra på skolan är att vara med på utställningen som eleverna har på måndag. Detta skrivs alltså typ en vecka efter att vi faktiskt hållit i en av de här dagarna.

    En påminnelse: Vi har tre klasser. Typ tolv deltagare i vardera klass. Vi har haft dem i ett roterande schema där vi träffat klass B första dagen, klass Z andra dagen och klass A tredje dagen, och sen upprepat detta tills vi träffat alla tre gånger. De tre klasserna har fått göra samma saker, med bara mindre förändringar till följd av oförutsedda hinder eller att vi har velat testa andra sätt som kanske når de mål vi har på bättre, eller bara annorlunda, sätt.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Selfies och tala inför grupp

    Jag är så trött. Jag har varit med i så många selfies idag. Det har varit kul, och det är alltid kul att se när folk fascineras över nya grejer de kan göra, vilket idag var screentryck med en löst sammansatt grupp av diverse elever och lärare.

    Men åh så trött jag blir i hela kroppen och huvudet när det händer så mycket samtidigt, det är hög ljudnivå, och det är så mycket folk runtom. Inte att jag inte gillar det eller nåt, jag ställer gladerligen upp, men ändå är det något som tar så mycket energi ifrån mig. Jag känner att det är viktigt att veta sådana saker om sig själv. Vad som tar, och vad som ger, energi.

    I kontrast till det så fick jag även, plötsligt och oplanerat, under tio minuter halvt hålla i en lektion i engelska. Egentligen kom jag bara för att hämta/informera vår kompis och lärare Idrees om att den ovan nämnda workshopen för screentryck snart skulle börja, men då det var mitt i en lektion så bjöds jag in för att medverka.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Andra veckan

    Har det redan gått en vecka till? Jag behövde bara vila några dagar, och tiden flyger. Det är fantastiskt kul och givande att vara här. Många elever säger vid skoldagens slut att de önskar att vi stannade, och delar av mig vill verkligen stanna också.

    Vi har åkt till Fästningen med stort F. The Citadel. Den älsta platsen på jorden som varit kontinuerligt befolkad. 3000+ år, om jag minns rätt. Jag finner inte orden för att beskriva hur det känns. Jag kan inte förstå hur länge 3000 år är. Jag kan inte förstå hur mycket som måste ha hänt här. Hur mycket saker som förändrats och hur mycket som är detsamma.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Skoldag 3 och 4 och lite kväll

    Wow. Var ska jag börja. Två så fantastiska dagar och så mycket har hänt.

    Jag börjar med igår, antar jag, och tar det i ordningen saker dök upp. Men jag har så mycket jag vill skriva om. Jag hoppas jag hinner få ner allt här och att jag inte glömmer för mycket.

    Vi hade vår första dag i praktiken igår. Planen var att vara på skolan klockan 08 och förbereda allt, men tyvärr gick inte det. Amir, som jobbar på skolan och ställer upp på många saker - bland annat att skjutsa oss de flesta dagarna - kunde inte komma tidigt nog för det. Men när vi satt och planerade (eller snarare dubbelkollade planeringen och gick igenom saker) så sa Dara att det fick vara okej och “we can’t control time” (vi pratar så många språk här). Typ slutdiskuterat alltså, men på ett bra sätt.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 2; Forts

    Vi köpte internet! En liten wifi-accesspunkt med ett SIM-kort i som delar ut wifi. Väldigt fiffigt. Nu kommer jag och Jessika veta direkt när vi kommer för långt bort ifrån Dara - så fort våra mobiler känner sig isolerade.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 2; En titt på skolan

    Vi försov oss. Eller ja, jag och Dara gjorde det. Jessika vaknade klockan 05, men typ antog att planerna hade ändrats. Vilket nog är så jag också hade tänkt, Dara brukar ju ha sån koll på läget, men tydligen har hans mobil inte ställt om sig till lokal tid av någon anledning, och larmet gick alldeles för sent.

    Men det är okej, den där dagen. Hade det varit en annan dag hade det inte känts lika bra, men i morse behövde vi (tydligen) sova. Amir, en av alla våra kontakter på skolan, skulle hämta upp oss och allt material klockan 08, men trots att vi inte var redo då så kom i alla fall all färg, papper, penslar och prylar med.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 1; På resande fot

    Klockan är 08:19, svensk tid, när jag börjar skriva det här. Vi sitter på flyget nu, och det är god stämning. Ingen av oss har sovit speciellt mycket i natt. Jag tror inte Dara sov alls. Själv fick jag kanske som mest två drömlösa timmar. Men det känns inte som att det är något som direkt påverkar vårt humör. Jessika och Dara sitter och samtalar entusiastiskt om något intill mig, hängandes över gången i det här något mindre flygplanet.

    Jag har precis läst en artikel i New York Times som Jessika hittade härom dagen. En lång text om den psykiska hälsan hos kurder och irakier, främst efter ISIS aktivitet de senaste 10-15 åren, och om hur det inte finns någon direkt psykisk vård i området.

    Många har därför de senaste få åren börjat utbildas till psykologer i ett försök att möta behovet av att bearbeta de tragedier och trauman som ISIS orsakat. Den hjärtskärande artikeln finns att läsa här, för den som är nyfiken.

    Läs vidare...
  • På väg bort

    Klockan är 23. Typ.

    Jag kan inte sova.

    Om några få timmar så kommer taxin, och det är dags för mig och min klasskamrat Jessika att bära ner våra väskor och hoppa in i bilen där Dara vid den tiden väntar. Vid den här tiden imorgon, däremot, har vi landat någonstans jag inte hade föreställt mig att jag någonsin skulle sätta en fot.

    Läs vidare...
  • En studie i akryl

    2019.05.11-BPF45628.JPG

    Som en del av min utbildning har jag den senaste månaden spenderat ganska mycket tid med att måla med akryl. Den här morgonen har jag gett mig själv uppgiften att ta en närmare titt på vad jag gjort de senaste två veckorna (vår fördjupningsperiod), och skriva ihop mina tankar runt upplevelsen. Dels vill jag skriva om vad jag faktiskt konkret gjort (objektiva beskrivningar), och efter detta vill jag skriva mer om mina tolkningar och vad jag vill för framtiden.

    Just nu sitter jag hemma vid min stationära dator, medan målningarna sitter uppnålade på en vägg i skolan, där de hamnade allt eftersom bilderna blev klara.

    Innan jag börjar beskriva bilderna så vill jag nämna en annan sak. Jag har inte målat alls innan jag började på den här skolan i höstas. Jag har knappt tecknat heller, för den delen. Jag har typ inte skapat alls med händerna. Det jag har gjort har jag gjort med kamera och bildredigering i dator, så det är mycket här som är nytt för mig.

    Seriös konstnär

    För att vara extra tydlig så är inte det något jag säger för att på något sätt nervärdera mig själv eller vad jag skapat, utan bara för att jag själv finner det lättare att läsa vad andra har att dela med sig av när jag förstår var de kommer ifrån själva. Inte heller menar jag motsatsen – vem som helst kan lära sig att måla. Det svåraste är att hitta motivation och tid, något den här utbildningen hjälpt mig mycket med.

    Men åter till nutiden; För en månad sedan målade hela klassen med akryl i några dagar, och vi gick igenom några grundläggande övningar (repetition från kort akrylblock i höstas där vi började blanda färger och pratade om kulör och valör), och även gick igenom några nya övningar för att göra oss mer bekanta och bekväma med materialet.

    2019.05.11-BPF45635.JPG

    Vi blandade egen svart genom att blanda röd (kadmium, en mörkare röd), blå (ultramarin), och gul (kadmiumgul) i olika proportioner. Att det gick att blanda svart såhär var en nyhet för mig i höstas. Mitt närmaste barndomsminne var att det alltid blev brunt när en blandade alla färger.

    När vi fått en svart vi var nöjd med så blandade vi ut den, gradvis, med vit färg, och skulle på samma papper försöka ha så många valörer som möjligt mellan den mörkaste svart och den ljusaste vita.

    Det är med detta i bakhuvudet, plus en tidigare krokiövning vi gjort, jag gick in i nästa block med valfritt material. Jag valde att fortsätta med akryl, och jag har haft 6 skoldagar av mycket målande.

    De första bilderna jag gjorde var de sex gula figurerna på röd bakgrund. Jag hörde om en uppvärmningsövning som gick ut på att ta ett stort papper, måla en bakgrund på den (här rollade jag bara rött över hela), sedan dela upp denna i ett antal lika stora delar, och sist tejpa ihop den på undersidan. Själva målandet går till så att en målar lite på alla (här sex) motiv samtidigt, och hoppar mellan dem efter bara några drag.

    Förutom att det gör att alla de bilderna hänger ihop då exakt samma valörer och kulörer har använts på alla samtidigt (istället för att försöka återskapa en tidigare bild med nya blandningar) så gör det även att jag inte fastnar i en detalj i ett av motiven, utan om jag i den ena kanske får en käklinje som jag inte var ute efter så har jag fem till käklinjer som blir något annat. Det är ett för mig avslappnat och skönt sätt att experimentera.

    Det sista jag gjorde på de rödgula var att tillsätta (olika) utspädd vit och svart för att öka kontrasterna, men när jag gjorde det så kände jag att de färger jag ganska noga valt ut liksom förlorade sin karaktär, då trots att kontrasten kanske ökade så försvann de färgerna helt. Det kanske är lite svårt att hänga med i vad jag menar, men för att undvika det här helt så tänkte jag testa en annan metod, att istället bara fokusera på en gråskala först och färglägga i slutet. Istället för att färglägga och sedan tillsätta kontraster.

    /photos/2019.05.11-BPF45629.JPG

    Därför är (typ) alla andra motiv i gråskala (eller exempelvis i en skala av rött), förutom bakgrunderna. Jag började att göra helt svartvita motiv, och det kändes så tillfredsställande att jag inte kunde sluta, utan fortsatte med det istället för att faktiskt testa färglägga dem.

    Jag tror en stor del till att jag fann det fascinerande är just för hur vad jag är vid att tänka som jag lärt mig genom fotografi. Antingen är det helt svartvitt eller så är det helt i färg. Ett motiv kan ofta vara mer färgmättat än bakgrund, men mer sällan tvärt om. Om en enstaka sak i bilden är färglagd känns detta ofta plojigt.

    Det som hända här med bilderna känns, åtminstone idag, som något annat.

    /photos/2019.05.11-BPF45645.JPG

    Den sista bilden jag gjorde är det större mörka porträttet med svart bakgrund. Jag har riktigt svårt att förstå ljus och form (speciellt i något så komplicerat som ett ansikte), men försökte slappna av och bara köra på intuition och inte tänka för mycket. Jag är väldigt nöjd med hur det blev, även om jag gav upp på att försöka skapa 7 tydliga valörer mellan svart och vitt, som jag sett andra på internet använda som utgångspunkt i sitt målande. Istället blev allt lite skjutet åt det mörkare hållet, men så fick det bli.

    Jag är mycket nöjd med många av målningarna. Jag är också mycket nöjd med hur avslappnat tillvägagångssättet har varit. Ingen av sakerna ovan har jag målat med en tydlig bild om vad de ska bli, utan jag har låtit penseln styra och de gånger jag fått en blick av något som skulle kunna bli så har jag följt de idéerna.

    Jag känner att jag lärt mig mycket om hur akryl uppför sig, och det blir lättare och lättare att blanda färger varje gång. Jag kommer att fortsätta måla, och kommer att fortsätta försöka sporra mig själv att måla nya saker, och att försöka göra mer realistiska målningar, även om det i slutändan kanske inte är det sätt jag skulle kalla mitt sätt att uttrycka mig i akryl.

    Läs vidare...
  • Kortfilm, stop-motion, dubbel bestraffning

    Under vecka 48 har vi i skolan fått jobba med serier och kortfilm. Efter att veckan innan börjat med att läsa Liv Strömquist (bästa kurslitteraturen jag någonsin fått) så gick vi över i att själva göra en serie i två format.

    Att teckna eller rita är något som för de flesta kommer sammankopplat med ganska rejäla prestationer. Om en inte kan teckna fotorealistiskt så är tankarna hos amatörer ofta att en inte kan rita alls, vilket självklart inte är sant. Alla kan rita och kommunicera med sitt tecknande, även om en kanske saknar kunskapen eller mekaniken för att skapa samma estetik som “de där proffsen”.

    Så, för att kringgå de tankarna så fick vi av Tova uppgifterna att på ganska kort tid teckna olika figurer på lite olika sätt, exempelvis att teckna en luftballong blundandes, en varg med sin icke-dominanta hand, en stol upp-och-ner och en lucia utan att lyfta på pennan.

    Sedan skulle vi använda dessa för att skapa en serie på två-tre rutor på en yta av 1,5x2 meter med en annan sak vi diskuterat de senaste dagarna: härskartekniker. Vi blev tilldelade härskartekniken “dubbel bestraffning” (eller “dubbelbestraffning”, tydligen) som kort handlar om hur en än gör så gör en fel: Exempelvis är en antingen för petig och detaljstyrande eller alldeles för slapp och lat och oengagerad. Alltså att det inte går att göra rätt.

    Den serien vi skapade skulle sluta i kaos, innan konfliktlösningen.

    Dagen efter detta skulle vi med samma figurer skapa en kortfilm som löser konflikten. Vi valde att göra om vår seriestripp i kortfilmsformat och inkludera hela lösningen så att kortfilmen skulle bli fristående från seriestrippen.

    Spana in den här: Dubbel bestraffning: Filmen på Vimeo.

    Skapad av Alex, Kim, Ellinor och mig.

    Läs vidare...
  • Folkis

    2018-05-30

    Jag vaknade, har gjort kaffe, och känner ett behov av att skriva. Det här är något som först egentligen var tänkt för dagboken, men idag kände jag inte för att skriva för hand. Vet att det är ovanligt att jag skriver sånt här på datorn.

    Jag kunde ta den bärbara från skrivbordet och sätta mig på balkongen, och mot mina förväntningar kunna börja skriva utan att känna att datorn är för mycket “jobb”.

    Datorn, framför vilken jag spenderat (typ) hela mitt arbetsliv, och det mesta av mitt privata. Gymnasiet gjorde aldrig datorn för betingad med tråkiga saker, för jag var så långt före (eller ja, åtminstone någon helt annanstans) med egna grejer, mot vad som hände i klassrummet. Detta på IT-Gymnasiet. Allt jag gjorde (vid datorn) då var alltid mer för min egen skull, för min egen nyfikenhet, än för någon annan. Alltså inte att jag gjorde allt skolarbetet med glädje och bravur, utan snarare alla icke-skolrelaterade grejer jag gjorde.

    Vad jag gjorde vid datorn var så mycket mer intressant än det skolan erbjöd. Jag satt med Gentoo och Slackware, FVWM, xmonad, PHP, MySQL och bash. Om inte de sakerna säger dig något gör det inget. Det var även då, under skolgången, jag lärde mig Svorak, en svensk variant av tangentbordsuppsättning som är minst sagt ganska olik QWERTY. För att vara tydlig betyder det att alla tecken på tangentbordet är omkastade, av ergonomiskäl. Jag använder den än idag. Jag känner inte många andra som gör det. Nördfaktorn är hög.

    Det blev här viktigt för mig att göra saker perfekta. Perfekta enligt min uppfattning av perfekt alltså, och om jag misslyckades med det mådde jag dåligt.

    Jag vet inte hur länge jag haft någon sorts perfektionism och kontrollbehov. Det är svårt att se mig själv utifrån, speciellt bakåt i tiden. Dessa egenskaper är jag inte det minsta stolt över. Inte idag. Kanske kan jag se dem i mer positivt ljus någon gång i framtiden.

    Efter gymnasiet gick jag två år på en skitskola som heter Nackademin, och sen har jag jobbat, för det mesta som IT-konsult.

    Jag skriver en hel del om skolan här av en anledning: Jag fick nyligen besked att jag blivit antagen till den utbildningen jag sökt. Om några månader, i slutet av augusti, ska jag börja i skolan igen. En tvåårig pedagogutbildning i ämnet Levande verkstad. En undebar sorts konstflum som jag är säker på kommer vända ut-och-in på… så sjukt mycket. Nu, efter 10 år i arbetslivet, känner jag mig mogen att gå i skolan igen. Eventuellt mogen för skola för första gången.

    Med konstflum menar jag idéer som kan kräva ett ganska öppet sinne för att ta emot och acceptera. En skola som motsätter sig kritik och betygskalor, men som starkt värderar personlig utveckling. Inga “likes” och poäng, men mycket uppmuntran, på något annat sätt. Jag kommer nog kunna beskriva detta närmare efter att jag faktiskt börjat utbildningen. Men om något så känns det grymt konceptuellt, och är det något jag är svag för så är det det konceptuella.

    Vi kommer jobba med att teckna, att måla, med lera, och allt möjligt. Allt det är helt nytt för mig. Och drama, men exakt vad det innebär vet jag inte. Jag har länge drömt om drama och teater, men inte vågat leva ut något. Jag har fotat i typ 10 år men aldrig skapat med händerna. Åter igen inte för att jag inte velat, utan för att jag inte vågat, och inte haft en plats och stöd att göra det.

    Typ allt arbete kommer även ske i grupp, vilket är helt nytt för mig. Jag har så länge jobbat ensam. Både med foto, som ofta är en ensamsport, men även i jobbet.

    Jag tror de här två åren kommer släppa många hämningar, och jag är övertygad om att det kommer vara med mig livet ut. Jag tror också det här är en plats där jag kommer kunna arbeta bort, eller lära mig att bättre hantera, egenskaper som kontrollbehovet och perfektionismen jag nämnde tidigare.

    Att förväntningarna är höga är jag först att medge, men de är inte ogrundade. Och om jag inte finner det jag söker där så är det ett steg i rätt riktning.

    Jag ser så mycket fram emot hösten.

    Läs vidare...