Inlägg taggade “Utveckling”

  • Visuell retorik och insändare

    En del av oss i klassen läser Bildpedagogik A på distans mot Högskolan i Gävle. Som en del av detta hade, fredagen för en och en halv vecka sedan, en presentation och genomgång av visuell retorik.

    För att knyta ihop den dagen - och för att få göra något praktiskt efter en förmiddag av att mest sitta snällt och lyssna - så fick vi en uppgift. Vi som hade möjlighet att vara med delades upp i tre grupper, och blev tilldelade en reklambild. Vi skulle tolka den här bilden, och skriva en saklig insändare.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Andra veckan

    Har det redan gått en vecka till? Jag behövde bara vila några dagar, och tiden flyger. Det är fantastiskt kul och givande att vara här. Många elever säger vid skoldagens slut att de önskar att vi stannade, och delar av mig vill verkligen stanna också.

    Vi har åkt till Fästningen med stort F. The Citadel. Den älsta platsen på jorden som varit kontinuerligt befolkad. 3000+ år, om jag minns rätt. Jag finner inte orden för att beskriva hur det känns. Jag kan inte förstå hur länge 3000 år är. Jag kan inte förstå hur mycket som måste ha hänt här. Hur mycket saker som förändrats och hur mycket som är detsamma.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Skoldag 3 och 4 och lite kväll

    Wow. Var ska jag börja. Två så fantastiska dagar och så mycket har hänt.

    Jag börjar med igår, antar jag, och tar det i ordningen saker dök upp. Men jag har så mycket jag vill skriva om. Jag hoppas jag hinner få ner allt här och att jag inte glömmer för mycket.

    Vi hade vår första dag i praktiken igår. Planen var att vara på skolan klockan 08 och förbereda allt, men tyvärr gick inte det. Amir, som jobbar på skolan och ställer upp på många saker - bland annat att skjutsa oss de flesta dagarna - kunde inte komma tidigt nog för det. Men när vi satt och planerade (eller snarare dubbelkollade planeringen och gick igenom saker) så sa Dara att det fick vara okej och “we can’t control time” (vi pratar så många språk här). Typ slutdiskuterat alltså, men på ett bra sätt.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 2; Forts

    Vi köpte internet! En liten wifi-accesspunkt med ett SIM-kort i som delar ut wifi. Väldigt fiffigt. Nu kommer jag och Jessika veta direkt när vi kommer för långt bort ifrån Dara - så fort våra mobiler känner sig isolerade.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 2; En titt på skolan

    Vi försov oss. Eller ja, jag och Dara gjorde det. Jessika vaknade klockan 05, men typ antog att planerna hade ändrats. Vilket nog är så jag också hade tänkt, Dara brukar ju ha sån koll på läget, men tydligen har hans mobil inte ställt om sig till lokal tid av någon anledning, och larmet gick alldeles för sent.

    Men det är okej, den där dagen. Hade det varit en annan dag hade det inte känts lika bra, men i morse behövde vi (tydligen) sova. Amir, en av alla våra kontakter på skolan, skulle hämta upp oss och allt material klockan 08, men trots att vi inte var redo då så kom i alla fall all färg, papper, penslar och prylar med.

    Läs vidare...
  • Kurdistan: Dag 1; På resande fot

    Klockan är 08:19, svensk tid, när jag börjar skriva det här. Vi sitter på flyget nu, och det är god stämning. Ingen av oss har sovit speciellt mycket i natt. Jag tror inte Dara sov alls. Själv fick jag kanske som mest två drömlösa timmar. Men det känns inte som att det är något som direkt påverkar vårt humör. Jessika och Dara sitter och samtalar entusiastiskt om något intill mig, hängandes över gången i det här något mindre flygplanet.

    Jag har precis läst en artikel i New York Times som Jessika hittade härom dagen. En lång text om den psykiska hälsan hos kurder och irakier, främst efter ISIS aktivitet de senaste 10-15 åren, och om hur det inte finns någon direkt psykisk vård i området.

    Många har därför de senaste få åren börjat utbildas till psykologer i ett försök att möta behovet av att bearbeta de tragedier och trauman som ISIS orsakat. Den hjärtskärande artikeln finns att läsa här, för den som är nyfiken.

    Läs vidare...
  • På väg bort

    Klockan är 23. Typ.

    Jag kan inte sova.

    Om några få timmar så kommer taxin, och det är dags för mig och min klasskamrat Jessika att bära ner våra väskor och hoppa in i bilen där Dara vid den tiden väntar. Vid den här tiden imorgon, däremot, har vi landat någonstans jag inte hade föreställt mig att jag någonsin skulle sätta en fot.

    Läs vidare...
  • En studie i akryl

    2019.05.11-BPF45628.JPG

    Som en del av min utbildning har jag den senaste månaden spenderat ganska mycket tid med att måla med akryl. Den här morgonen har jag gett mig själv uppgiften att ta en närmare titt på vad jag gjort de senaste två veckorna (vår fördjupningsperiod), och skriva ihop mina tankar runt upplevelsen. Dels vill jag skriva om vad jag faktiskt konkret gjort (objektiva beskrivningar), och efter detta vill jag skriva mer om mina tolkningar och vad jag vill för framtiden.

    Just nu sitter jag hemma vid min stationära dator, medan målningarna sitter uppnålade på en vägg i skolan, där de hamnade allt eftersom bilderna blev klara.

    Innan jag börjar beskriva bilderna så vill jag nämna en annan sak. Jag har inte målat alls innan jag började på den här skolan i höstas. Jag har knappt tecknat heller, för den delen. Jag har typ inte skapat alls med händerna. Det jag har gjort har jag gjort med kamera och bildredigering i dator, så det är mycket här som är nytt för mig.

    Seriös konstnär

    För att vara extra tydlig så är inte det något jag säger för att på något sätt nervärdera mig själv eller vad jag skapat, utan bara för att jag själv finner det lättare att läsa vad andra har att dela med sig av när jag förstår var de kommer ifrån själva. Inte heller menar jag motsatsen – vem som helst kan lära sig att måla. Det svåraste är att hitta motivation och tid, något den här utbildningen hjälpt mig mycket med.

    Men åter till nutiden; För en månad sedan målade hela klassen med akryl i några dagar, och vi gick igenom några grundläggande övningar (repetition från kort akrylblock i höstas där vi började blanda färger och pratade om kulör och valör), och även gick igenom några nya övningar för att göra oss mer bekanta och bekväma med materialet.

    2019.05.11-BPF45635.JPG

    Vi blandade egen svart genom att blanda röd (kadmium, en mörkare röd), blå (ultramarin), och gul (kadmiumgul) i olika proportioner. Att det gick att blanda svart såhär var en nyhet för mig i höstas. Mitt närmaste barndomsminne var att det alltid blev brunt när en blandade alla färger.

    När vi fått en svart vi var nöjd med så blandade vi ut den, gradvis, med vit färg, och skulle på samma papper försöka ha så många valörer som möjligt mellan den mörkaste svart och den ljusaste vita.

    Det är med detta i bakhuvudet, plus en tidigare krokiövning vi gjort, jag gick in i nästa block med valfritt material. Jag valde att fortsätta med akryl, och jag har haft 6 skoldagar av mycket målande.

    De första bilderna jag gjorde var de sex gula figurerna på röd bakgrund. Jag hörde om en uppvärmningsövning som gick ut på att ta ett stort papper, måla en bakgrund på den (här rollade jag bara rött över hela), sedan dela upp denna i ett antal lika stora delar, och sist tejpa ihop den på undersidan. Själva målandet går till så att en målar lite på alla (här sex) motiv samtidigt, och hoppar mellan dem efter bara några drag.

    Förutom att det gör att alla de bilderna hänger ihop då exakt samma valörer och kulörer har använts på alla samtidigt (istället för att försöka återskapa en tidigare bild med nya blandningar) så gör det även att jag inte fastnar i en detalj i ett av motiven, utan om jag i den ena kanske får en käklinje som jag inte var ute efter så har jag fem till käklinjer som blir något annat. Det är ett för mig avslappnat och skönt sätt att experimentera.

    Det sista jag gjorde på de rödgula var att tillsätta (olika) utspädd vit och svart för att öka kontrasterna, men när jag gjorde det så kände jag att de färger jag ganska noga valt ut liksom förlorade sin karaktär, då trots att kontrasten kanske ökade så försvann de färgerna helt. Det kanske är lite svårt att hänga med i vad jag menar, men för att undvika det här helt så tänkte jag testa en annan metod, att istället bara fokusera på en gråskala först och färglägga i slutet. Istället för att färglägga och sedan tillsätta kontraster.

    /photos/2019.05.11-BPF45629.JPG

    Därför är (typ) alla andra motiv i gråskala (eller exempelvis i en skala av rött), förutom bakgrunderna. Jag började att göra helt svartvita motiv, och det kändes så tillfredsställande att jag inte kunde sluta, utan fortsatte med det istället för att faktiskt testa färglägga dem.

    Jag tror en stor del till att jag fann det fascinerande är just för hur vad jag är vid att tänka som jag lärt mig genom fotografi. Antingen är det helt svartvitt eller så är det helt i färg. Ett motiv kan ofta vara mer färgmättat än bakgrund, men mer sällan tvärt om. Om en enstaka sak i bilden är färglagd känns detta ofta plojigt.

    Det som hända här med bilderna känns, åtminstone idag, som något annat.

    /photos/2019.05.11-BPF45645.JPG

    Den sista bilden jag gjorde är det större mörka porträttet med svart bakgrund. Jag har riktigt svårt att förstå ljus och form (speciellt i något så komplicerat som ett ansikte), men försökte slappna av och bara köra på intuition och inte tänka för mycket. Jag är väldigt nöjd med hur det blev, även om jag gav upp på att försöka skapa 7 tydliga valörer mellan svart och vitt, som jag sett andra på internet använda som utgångspunkt i sitt målande. Istället blev allt lite skjutet åt det mörkare hållet, men så fick det bli.

    Jag är mycket nöjd med många av målningarna. Jag är också mycket nöjd med hur avslappnat tillvägagångssättet har varit. Ingen av sakerna ovan har jag målat med en tydlig bild om vad de ska bli, utan jag har låtit penseln styra och de gånger jag fått en blick av något som skulle kunna bli så har jag följt de idéerna.

    Jag känner att jag lärt mig mycket om hur akryl uppför sig, och det blir lättare och lättare att blanda färger varje gång. Jag kommer att fortsätta måla, och kommer att fortsätta försöka sporra mig själv att måla nya saker, och att försöka göra mer realistiska målningar, även om det i slutändan kanske inte är det sätt jag skulle kalla mitt sätt att uttrycka mig i akryl.

    Läs vidare...
  • Förebilder

    Lyktvrål

    Jag försöker verkligen hitta några bra förebilder, men det är så otroligt svårt. Att hitta bra fotografer att följa är en sak, men jag vill hitta någon eller några som jag kan identifiera mig lite mer med. Någon jag delar många värderingar med. (Vad dessa värderingar är har jag dock inte ens klargjort för mig själv.)

    Om du unnar mig en stunds gormande innan det egentliga innehållet här: Jag orkar inte med hetsen och coolheten och hjälteförklarandet som finns i typ det mesta en hittar på YouTube när en naivt söker efter fotografer. Och trenden att trycka in massa häftig musik så fort det är en sekund tystnad i videon är så krystat. Jag klarar inte av det. Om din video inte funkar utan de effekterna så blir den inte helt plötsligt bra när den har coola zoomande elektroniska synthljud och snabb klippning i takt till musiken. Om du har något att säga så behövs inte det. Låt innehållet bära videon istället, om inte din video handlar om just klippning och musik, eller om du inte gör det jävligt bra.

    Jag älskar när folk experimenterar, men ibland tar det ifrån mer än vad det tillför.

    Gör grunden stabil och bra först, och bygg sedan därifrån.

    Men vilka känner jag lyckas?

    YouTube

    När det kommer till prylreviews så diggar jag Chris Nicholls och Jordan Drake som fram till nyligen gjort videos för The Camerastore TV, men numera för DPReview. De har fötterna på jorden. De är realistiska, och vet att nya prylar inte är samma sak som att utvecklas som fotograf. Det är bara verktyg. De berättar vad som är bra med något, och vad som är dåligt med något, eller vaför något passar en men inte en annan fotograf.

    Denae and Andrew gillar jag de flesta videos ifrån, men speciellt efter videon I don’t have time for photography där Andrew pratar om hur det fotande han gör är det han hinner med, och det som kommer ut ur det är vad som är möjligt. Allt är inte bäst, men behöver inte heller vara det. Målet, och nu hoppas jag att jag inte stoppar ord i hans mun, är det kreativa skapandet, och inte få det perfekta slutresultatet. Det är ett experimenterande, ett stegvis samlande av erfarenheter, och ett regelbundet slutförande av uppgifter.

    Det är också svårt att inte nämna Thomas Heaton. Jag är dock lite orolig för honom. Jag är rädd att han trycker ut massa videos för att han har massa följare som typ förväntar sig att han typ måste komma med flera nya videos i veckan. Jag hoppas det är jag som hittar på, men jag är rädd att han kommer gå in i väggen. Mycket av vad han gör är mycket kul att följa, och till mycket stor del till följd av hans personlighet. Alla videos är bra - men vissa är ändå dubbelt så bra ändå - och det har helt att göra med en extra gnista han hittar ibland. Titta efter dem.

    De är tyvärr de enda youtube-kanaler jag följer idag där jag ser fram emot nästa avsnitt. Kom gärna med tips!

    Podcasts

    On Taking Pictures med Jeffrey Saddoris och Bill Wadman. De skämtar ofta om att de mest undantagsvis faktiskt pratar om foto, men det är ändå min favoritfotopodd. Det är två snubbar som gått länge i terapi (på varsinna håll) och det märks på hur de pratar, och hur de ser på fotande och skapande. Det är egentligen mer en podd om kreativt skapande än fotografi.

    Det är min favoritfotopodd, men det är också den enda jag lyssnar på. Jag har inte hittat någon annan som inte är en motsvarighet till mitt gormande ovan, eller som bara handlar om prylhets.

    Vänner och bekanta

    Jag lever under en sten, och där når inte deras bilder mig. Men… när jag tycker någon gör något som funkar bra att dela med sig av här så ska jag dela det.

    Jag måste leta mig fram från under min sten.

    Communities och internet för övrigt

    Bilden ovan är bland de senaste bilder jag laddat upp på Flickr, och den är från den sjunde november 2016. Jag minns inte exakt varför jag slutade använda Flickr, men jag kan tänka mig att det har att göra med att jag inte visste riktigt vad jag ville säga där längre. Att jag behövde ta ett steg bakåt. När jag gjorde det tog jag, utan att inse det, även avstånd från de inspirerande personerna jag följer där.

    Jag har försiktigt börja utforska den världen igen, och jag tycker så otroligt mycket bättre om den än Instagram. Jag kan inte riktigt förklara exakt varför än, men jag ska försöka göra det i ett framtida inlägg.

    Instagram har aldrig varit en stor kreativ inspirationskälla för mig. Den plattformen har betytt något annat, och jag har typ slutat använda den, både för att själv lägga upp saker och för att följa folk.


    Det var allt jag hade idag. Lite abrupt slut. Och efter förra inlägget om gamla återfunna bloggar borde jag skriva mer om dem, men det får vänta till ett framtida inlägg.

    Sluta läsa här nu, gå och skapa något istället.

    Läs vidare...
  • Fredagligen

    2018-05-18

    Jag började skriva ett ganska negativt inlägg, om hur vare dag inte kan vara en bra fotodag. Jag var inte alls nöjd med bilden ovan. Men nu, när någon dag har gått, och jag kanske är på bättre humör, så känns den inte riktigt lika kass.

    Vad jag skrev först var också att det är helt okej att ha dåliga fotodagar, att jag trots brist av egentlig lust skulle kunna gå ut och försöka igen, men jag valde att släppa det. Jag ämna låta en dålig fotodag vara en dålig fotodag.

    Den sista biten känns fortfarande som en bra idé, att låta dåliga dagar få vara dåliga. Spara energin till något annat, eller en annan dag. De gånger en har lyxen att göra det valet.

    Jag skrev också att jag trots att jag var missnöjd med bilden ovan så var jag mer nöjd med den än den från dagen innan, men även där känns det bättre idag. Jag kan till och med tänka mig att lägga en av den dagens bilder här, något som var otänkbart tidigare (trots att den ändå var tänkt att dyka upp i bildsamlingen så småningom):

    2018.05.17-BP056856.jpg

    Kanske inte det mest spännande direkt, och inte helt lyckad komposition, men jag känner igen mig själv i den. Jag är nöjd med den under omständligheterna. Jobb, kollektivtrafik och träningspass, och den enda stunden jag lyckades få in lite fotande den dagen var mellan de två senare sakerna. Så därför är jag okej med vad det blev.

    Jag har blivit beskriven som en perfektionist, vilket jag inte på något vis menar som en god egenskap. Åtminstone om en, som jag, inte riktigt lärt mig hantera det. Om det finns en sak som skulle göra mitt skapande mer konstruktivt så vore det att sänka mina egna förväntningar och krav på mig själv. Allt måste inte vara felfritt.

    Sentimentet och sensmoralen, att inte varje bild måste vara tio av tio, och att acceptera att en helt enkelt inte har tid eller lust varje dag, kommer upprepas ofta. Om inte i bloggen, så i mitt huvud. Jag vet inte hur tydlig jag – för mig själv eller för andra – varit med målet med projektet att ta en bild om dagen. Kanske gör jag om målet här – och att ändra mål under ett projekts gång är helt okej – men nu säger jag att målet är att efter ett år ha utvecklat mitt fotande och mitt bildöga. Att lära mig något. Vilket jag, trots mina tvivel om vissa dagars bilder, ändå måste medge att jag känner att jag gör.

    Tanken är att vara riktigt duktig om 10 år. Det är ingen egentlig brådska, och jag kommer inte orka ta mig dit om jag dömmer allt mitt fotande utifrån de bilder jag tagit som jag tycker minst om.

    En annan sak jag försöker göra mer av, som jag nämnde i förra inlägget Mitt sommarlov, är att skriva mer, så nu sätter jag som mål att försöka ha ett nytt inlägg uppe här varje fredag. Jag är inte helt säker på vad jag ska skriva om (i vanlig ordning), men jag ska försöka slappna av och bara göra något. För att jag vill, och för att det faktiskt är ganska kul.

    Läs vidare...
  • Mitt sommarlov

    Mitt sommarlov

    Klockan tickar sakta mot midnatt, men jag är inte klar med dagen än. Jag lånar lite av nästa dag till nu. Ingen utom klockan, och du, får något veta.

    Jag vill berätta att jag är inne i en läsfas igen, efter att ha lyssnat mycket på ljudböcker de senaste åren. Nu lyfter jag orden från boken själv, och det känns underbart… och svårt att beskriva. Känslan förvånar mig lika mycket varje gång jag återvänder efter en period av läslöshet. Jag förstår inte hur jag lyckas släppa den – läslusten. Men som mycket annat kanske det kommer i perioder. Kanske skulle den inte kännas så bra utan peroiderna ifrån den.

    Utöver läsandet har jag även börja skriva, hyfsat regelbundet, i någon slags dagbok, journal, eller vad jag nu ska kalla det. En tom bok av papper, som det är meningen att jag själv ska fylla. Det kändes mycket svårt och konstigt i början, men nu skriver jag ganska hämningslöst, de gånger jag lyckas ge det den tiden jag känner att det behöver.

    Som barn tror jag aldrig att jag hade en dagbok. Det närmsta jag tror jag kommer någon sorts dagbogsskrivande är de låga grundskoleårens augustiövningar “Mitt sommarlov”. Så jag fasade dem; så jag inte förstod dem. Och så skulle en rita något också, i den övre tomma halvan av det för övrigt randiga ark av dubbel radbrytning.

    Jag vet inte vad jag skrev om, men jag har vaga (kanske konstruerade) minnen av att det var viktigt att jag gjorde rätt, och att göra rätt var att leva upp till förväntningar, vilket i sin tur innebar att skriva om hur bra sommaren var – och även om jag hade svårt att komma på någon sådan stund – skriva om hur kul jag hade haft det.

    Senare, som vuxen, har jag gjort några försök att börja med dagbok, men det är inte förrän nu, när jag förstår att det inte handlar om att skriva om hur bra allt är, som det går lättare att vara en av dem som sätter ord på papper.

    Läs vidare...
  • Redo, redoare, redoast

    I över sju månader nu har jag nu tagit en bild om dagen. Jag publicerar inte alla bilder löpande (som de som tittar här märkt), men alla kommer upp till slut. Det enda andra stället jag lägger upp bilderna på är på Instagram (@bjoernfan), men där läggs de upp sporadiskt och lite smått blandat med andra bilder. Bilderna jag lägger upp kan vara 2-3 månader gamla. Hur bilderna läggs upp i sig är väl inget problem, men ur ett engagemangsperspektiv är problemet är att de läggs upp utan kontext.

    Ofta lägger jag upp en bild per dag i någon vecka, sen några dagars paus, och sen börjar jag igen.

    Men för att ta ett steg bakåt, vad menar jag med “problem”?

    Om du vill bli förstådd som skapare (oavsett vad du skapar) och vill ha engagerade följare, så måste du vara både konsekvent och tydlig. Det kan (men måste inte) göras genom att formulera ett budskap som sedan ska sträcka sig mellan flera, exempelvis, bilder. Vad detta budskap är spelar mindre roll. Jag kan nästan gå så långt att säga att budskapet (utifrån ett skapandeperspektiv) inte spelar någon roll alls, bara du - medvetet eller omedvetet - skapat paraplyt och på ett eller annat sätt är tydlig med det under presenterandet. Det viktiga är att personen som tittar upp dig ska ha ett hum om vad den kan förvänta sig.

    Jag har inte lagt någon vidare energi på detta. Jag har satt låga krav på mig själv för att undvika att ta mig an för mycket och snart därefter lägga ner, och istället försöka ta en sak i taget i takt med att jag blir mer redo. Jag är just nu väldigt inkonsekvent med hur och vad jag lägger upp, och jag fullt medveten om det.

    Sen gör jag också allt det här mest för mig själv. Målet är inte att få så många engagerade som möjligt, men jag tror att om jag blir bättre på att formulera mig så att andra förstår (och kanske engagerar sig) så blir jag också själv bättre på att formulera mina egna tankar och idéer för mig själv. Därför kan ett försök att engagera andra även vara ett bra sätt att själv utvecklas.

    Att bli redo handlar om att göra insikter, insikter som antingen kan komma direkt från egen erfarenhet, eller genom att läsa, och på andra sätt, lära sig av andra. Det handlar också om att öva och att faktiskt lägga ner tid och arbete på det du vill bli bättre på. Practice makes perfect. Detta skriver jag för att påminna mig själv.

    En metod att producera en konsekvent (och för att höja ribban: en något intressant) serie verk kan även, utöver ett planerande följt av skapande, även göras tvärt om. Skapa först, och gå senare tillbaka och sätta utvalda delar i ett sammanhang. Agera kurator. Kurera sin egen samling. Presentera bit för bit.

    Detta får bli nästa utmaning jag ger mig själv; att skapa en eller flera kortare internt sammanhängande bildserier utifrån de 180+ bilder jag tagit de senaste 6+ månaderna.

    27-in-5

    Och bara för att avsluta med något helt orelaterat: En bild från gårdagens freshmeat-träning i Roller derby efter jag klarat av en del av minimum skills; 27 varv på 5 minuter.

    Läs vidare...